Jan Björklund (L) hälsar på publiken i Almedalen. Bild: Jenny Lindahl
Jan Björklund (L) hälsar på publiken i Almedalen. Bild: Jenny Lindahl

ALMEDALEN17 Klassklyftorna är den stora utmaningen, och skiljelinjen går mellan utlandsfödda i förorten och resten, i Jan Björklunds bild av Sverige. Han pekar ut en socialliberal väg i sitt tal, och flörtar över blockgränsen.

TEMA: Klassklyftor och att ge möjlighet till klassresor, genom socialliberal politik. Det är förortens invånare som är »utanför« och ska få verktyg att kunna klättra ikapp det i övrigt välmående Sverige.

Jan Björklund går in på scenen till tonerna av hiphop-gruppen Kartellen och Dani M som redan ljudit en stund över den tomma scenen.

»Välkommen till mina områden, som om politikerna glömde postkoden« sjunger Kartellens frontfigur Sebbe Staxx och budskapet från Liberalernas partiledare blir tydligt: här är politikern som bryr sig om de socioekonomiskt utsatta områdena.

Det är bilden av ett Sverige som dras isär som målas upp i Jan Björklunds tal, där klassklyftorna ökar. Och klassklyftan går mellan fattiga förorter och deras invånare med invandrarbakgrund, och resten av Sverige. De utsatta har bristande svenskakunskaper och bor i hyreshus; det är inte glesbygdens svenskfödda, lågutbildade män, för att ta ett annat ofta diskuterat exempel.

Jan Björklund inleder med att prata om sommarlovet och förväntningarna han själv mindes, som hans barn har, för att gå över till de som inte har något att se fram emot i sommar. Flickor som oroar sig över att bli könsstympade eller bortgifta i hemlandet, mammor som ligger vakna och undrar hur pengarna ska räcka till och oroar sig över söner som är på väg att dras in i droger och kriminalitet.

»Det är det här som är klyftan« säger Jan Björklund.

Sedan presenterar han lösningarna: fler enkla jobb och mindre »murar till arbetsmarknaden«. Betyg är viktigt och de bästa lärarna ska jobba i förorten. Personer som kommer till Sverige som tonåringar ska ha förlängd skolplikt. Folk i mindre attraktiva bostadsområden ska få möjlighet att äga sitt boende för att kunna göra bostadskarriär.

Regeringen, å sin sida, bekämpar hellre fattigdom än rikedom, och tänker mer på att utjämna resultat än att ge alla samma möjligheter. Därför är den socialliberala vägen rätt, enligt Jan Björklund.

Publiken under Jan Björklunds tal. Bild: Jenny Lindahl.
Publiken under Jan Björklunds tal. Bild: Jenny Lindahl.

 

VÄDER: Sol och varmt, nästan molnfri himmel. 2 500 personer i publiken.

HUMORFAKTOR: Låg. Talet präglas av seriositet, och innehåller inte ett enda skämt.

PUBLIKKONTAKT: En stillsam publik i enlighet med Björklunds allvar. Men applåderna är entusiastiska, och framförallt delen där partiledaren markerar att han aldrig kommer att medverka till att ge Sverigedemokraterna regeringsmakt får en lång och stark applåd.

LÖNTAGARPERSPEKTIV: Det som Jan Björklund lyfter fram som rör löntagare, handlar framförallt om möjligheter till enkla jobb och att »riva murar« till arbetsmarknaden.

BLOCKSAMMANHÅLLNING: Väldigt lite tal om alliansen, förutom när han är självkritisk till hur han och allianskollegerna låtit de rödgröna partierna få problemformuleringsprivilegiet när det gäller ojämlikhet och hur den ska bekämpas. Och han riktar indirekt kritik mot Moderaterna som sträckt ut en hand mot SD, genom att påminna om nazisternas härjande på gatorna under 1980-och 90-talen, och genom att påpeka att »SD har en fot kvar i den rasistiska myllan«.

Dessutom flörtar Jan Björklund över blockgränsen när han pekar på det kan kallar goda exempel i Europa, som i Frankrike och Nederländerna, där högern samarbetar med vänstern för att stänga ute extremhögern.

Den liberala partiledarens starka betoning av sina socialliberala värderingar kan ses som ett tydligt försök att »ta tillbaka« den socialliberala profilen från sin utmanare om partiledarskapet, Birgitta Ohlsson.

PERSONLIGT: Liksom förra året tar Jan Björklund upp sina två söner i talet, och i år handlar det om att han vill att alla barn ska få samma chanser och möjligheter att drömma som sönerna. Han återkommer också till sin mamma, som flydde från kriget och vars rättvisepatos präglat honom sedan han var en »textilarbetarunge« i Västergötland.