Bild: Johan Ödmann

Borgerligheten har länge beskyllt Socialdemokraterna för att försöka dölja arbetslöshet med sjukskrivningar. Men när antalet unga i det som kallas aktivitetsersättning eskalerar visar det sig att den borgerliga regeringen, trots en färdig utredning, inte agerar. Ministern kallar det ett misslyckande.

Den 21 januari berättade SVT:s Rapport att antalet unga människor med aktivitetsersättning fortsätter att öka kraftigt. I dag har nästan 26 000 personer mellan 19 och 30 år aktivitetsersättning. Centerpartiets ledare Maud Olofsson, som varken i opposition eller som statsråd har missat ett tillfälle att kritisera Socialdemokraterna för systematisk förtidspensionering, såg sig nödgad att kommentera. Olofsson var upprörd.

Vi kan inte ha 26 000 unga som börjar sitt arbetsliv med att vara förtidspensionerade. Det är inte acceptabelt!

Olofsson menade att regeringen bär ett ansvar och krävde att Arbetsförmedlingen ”omedelbart” ska få särskilda resurser för att stödja de som har aktivitetsersättning. Näringsministern la sig därmed nära det förslag som presenterades i en nu två år gammal utredning. Utredningen, som tillsattes i december 2007 för att se över aktivitetsersättningen, presenterades i december 2008. Den leddes av Adriana Lerner, numera generaldirektör för Försäkringskassan.
– Vi fick i uppdrag att se över aktivitetsersättningen, föranlett av att allt fler unga människor förtidspensionerades. Det var viktigt, eftersom det var en väldigt dålig prognos för de som hade aktivitetsersättning, det var väldigt få som lämnade den. Aktivitetsersättningen blir ett hinder för att komma ut på arbetsmarknaden och få ett eget liv, säger Adriana Lerner.

Förtidspension blev aktivitetsersättning
I det offentliga samtalet brukar aktivitetsersättning beskrivas som det som tidigare hette förtidspension – och som i folkmun kallas för just ”förtidspension”. Det är en del av sanningen, men samtidigt missvisande. Aktivitetsersättning infördes 2003 och kan ges till den som är mellan 19 och 30 år gammal och som har arbetsförmågan nedsatt med minst en fjärdedel i alla arbeten, på hela arbetsmarknaden (inklusive anställningar med lönebidrag) och där medicinsk behandling eller rehabilitering inte anses leda till ökad arbetsförmåga.
– De som från början utgjorde målgruppen för aktivitetsersättning är de som på grund av medfödda funktionshinder eller olyckor sannolikt aldrig kan vara på den reguljära arbetsmarknaden. Det skulle i så fall omfatta omkring 1 000 barn varje år och det är för övrigt en grupp som i dag har för låg ersättning för att kunna försörja sig själva, säger Adriana Lerner.

– Problemet är att fler grupper har beviljats aktivitetsersättning. Det rör sig om unga som har förlängd skolgång, via särskolan. Där har vi varit kritiska, särskoleplaceringarna ökar helt i onödan och leder ofta till just förlängd skolgång. Om man går i skolan efter att man fyllt 19 får man aktivitetsersättning, vilket i den åldern är en väldig massa pengar, samtidigt som man aldrig har jobbat och heller aldrig testats för arbete. I den gruppen finns en övervikt av unga män. Sedan finns det en grupp med övervikt av unga kvinnor, som faller från arbetsmarknaden när de är omkring 26-27 års ålder på grund av psykisk ohälsa. Ofta har de inte haft ett stabilt jobb, många saknar fullständiga betyg, säger Adriana Lerner.

Inte tänkt att leda till jobb
Den som får aktivitetsersättning har rätt att delta i aktiviteter, men eftersom ersättningen är tänkt för personer som sannolikt aldrig kommer att ha ett reguljärt arbete innehåller den inga element som syftar till att återföra deltagarna till arbetsmarknaden. Aktiviteterna är av social karaktär. Det är mycket vanligt att aktivitetsersättning, som ges på tre år, förlängs med en ny treårsperiod.

Det låter ju inte särskilt bra att unga människor som inte ska hamna i aktivitetsersättning gör det. Särskilt inte när de stora årskullarna från 1990-talet nu kommer upp i 20-årsåldern?
– Nej, så kan det ju inte se ut! Och så har det inte sett ut tidigare. Det är en mängd faktorer som har bidragit till det här. Det är ju enorma kostnader det handlar om, väldigt stora belopp. Sedan finns det ett problem till. Många av de som i dag får aktivitetsersättning kommer inte att få sjukersättning när de fyller 30, då de inte har sjukdomar på det sättet som krävs för att få sjukersättning. De kommer ut på en arbetsmarknad med ingen eller liten arbetslivserfarenhet efter år i passiva aktiviteter som inte syftar till att hjälpa dem skaffa arbete. Det är en alarmerande situation som måste ändras.

Vad kom du fram till i din utredning?
– Vi tittade på arbetet som föranledde förändringarna 2003. Då hade man inte alls tänkt sig att ungdomar med de diagnoser som nu finns där skulle komma in, det skulle vara svåra sjukdomar. Reformen hade blivit något helt annat än det man hade tänkt sig. Vi föreslog att aktivitetsersättningen skulle avskaffas, i stället skulle en ”sjukersättning för unga” införas för de som troligen inte kommer kunna försörja sig. För de andra två grupperna måste det handla om arbetsmarknadsåtgärder, så att de kan leva ett vanligt liv.

I utredningen föreslår ni också en utgångspunkt i handikappolitiken, inte i sjukförsäkringspolitiken. Varför?
– Sjukförsäkringen är ju till allra största del en inkomstbortfallsprincip. Den är konstruerad för de som har arbete, men blir sjuka. Är man redan från början borta från den arbetsmarknaden på grund av ett funktionshinder, varför ska man då ha en ersättning som om man hade haft arbete? Det är låga nivåer på de pengar man får, det blir i förlängningen ett liv i armod. Om du lever länge blir du fattigpensionär. Handikappolitiken syftar till att de här personerna ska få ett liv som är jämförbart med andra grupper, det är en bättre utgångspunkt.

Inget har hänt
Vad händer med de här unga människorna, som du menar inte borde ha aktivitetsersättning, när de fyller 30?
– Vi ska komma ihåg att aktiviteterna som erbjuds till dem som har aktivitetsersättning är sociala, inte sådant som uppmuntrar en till arbete. Det handlar inte om arbetsträning, tvärtom. När deras vänner går vidare står de och stampar, de blir isolerade.

Har det hänt något efter din utredning?
– Det måste politiken svara på, men jag tror att anledningen till att det inte har kommit några förslag handlar om att de andra sjukförsäkringsfrågorna har tagit tid. Hur det ser ut exakt vet jag inte.

Vad borde man göra nu?
– Nu är den här utredningen två år gammal, man behöver titta över en del saker. Men när jag läst genom den igen är det mesta som står där fortfarande lika sant. Jag skulle vilja pröva det här.

I utredningen från 2008 föreslås bland annat att aktivitetsersättning vid förlängd skolgång inordnas i studiestödssystemet. Vidare bör Arbetsförmedlingen få ett tydligare ansvar för unga personer med funktionsnedsättning som behöver hjälp att komma ut på arbetsmarknaden. Bland annat föreslogs att tidsbegränsningarna för förberedande insatser och arbetspraktik tas bort och att fler ska få tillgång till subventionerade anställningar.

Ministern: ”Jag delar Maud Olofssons uppfattning”
Flera personer som Dagens Arena har talat med vittnar om att det pågår ett intensivt arbete i regeringskansliet med frågan om aktivitetsersättning, men att man inte lyckas hitta en lösning på problemet. Ansvarig minister sedan Fredrik Reinfeldts nya regering presenterades i oktober 2010 är moderaten Ulf Kristersson.

Varför händer det inget inom aktivitetsersättningsfrågan, trots att den har utretts?
– Det är en bra fråga. De senaste månaderna har det varit ett betydande fokus på den andra delen av sjukförsäkringen, på sjukpenningen och sjukersättningen. Men i grund och botten är frågan rätt, aktivitetsersättningen är ett djupt underskattat problemområde. Jag har läst utredningen och remissammanställningen och som du vet är det rätt komplext. Utredaren efterlyser ett annat stöd för den mindre gruppen, men det saknas pusselbitar för att göra om det till skarpa förslag. Men jag tror att det här är nästa stora fråga.

Vad vill du se?
– Hade vi haft ett enkelt svar hade någon gjort något åt det. Det ena handlar om att inflödet från förlängd särskola som är extremt problematiskt. Den andra delen handlar om psykisk ohälsa – tre av fyra med aktivitetsersättning får det på grund av psykisk ohälsa. Vi måste diskutera vad psykisk ohälsa är, hur vi gör det bästa av att vi pratar mer om frågan. Vi får inte lura oss själva att det var bättre förr, när man sa till folk att de skulle rycka upp sig.

Har ni pratat om frågan i regeringen efter Olofssons utspel?
– Jag har tagit upp det flera gånger i regeringen och jag delar Olofssons uppfattning om att det här är ett misslyckande. Det är en helt orimlig utveckling. Dessutom vet vi via social forskning att allt, i stort sett, blir dåligt för de här personerna på sikt. Tyvärr handlar det inte ”bara” om pengar. Det här är mycket svårare än så.

Fram träder en bild som ger allt fler förklaringar till varför Cristina Husmark Pehrsson, Kristerssons företrädare på posten som socialförsäkringsminister, fick gå. Allt sedan de moderatledda sjukförsäkringsreformerna började rullas fram har problemen dykt upp ett efter ett, utan åtgärd. Allt medan allt fler unga människor, helt i onödan och till höga kostnader, fastnar i och mellan systemen.

Om Kristersson kan göra något åt det, eller om även han får kasta in handduken, återstår att se.