I förra veckan drabbades jag av den något trötta men ilskna självklarhetskänslan apropå en studie som visar att tillfälligt anställda mår sämre, särskilt psykiskt, än de med en fast anställning. Tillfälliga anställningar ökar risken för att bli sjuk, var den självklarhet som konstaterades. Vikariat, projektanställningar eller någon annan form av tillfällig anställning är i dag verklighet för hälften av alla unga upp till 24 år. Sammanlagt rör det sig om 15 procent av arbetskraften.

Det är inte det faktum att någon gör en studie som visar att oron för arbetslöshet bland tillfälligt anställda yttrar sig i bland annat rastlöshet, koncentrationssvårigheter, hjärtklappning, ångest, panik och sömnsvårigheter som får mig att famla efter luktsaltet. Det som är så tröttsamt är att det påminner om hur vi i dag hela tiden bortser från enkla samband. Till exempel att människor mår bättre av att ha en säker månadsinkomst, reglerade arbetstider och semester än att inte ha det.

I förra veckan presenterades ytterligare en undersökning på temat arbetsmiljö och hur segregerad arbetsmarknaden är. Arbetsmiljöverket, som har tagit sig an att reda ut varför kvinnors ohälsotal är 45 procent högre än mäns, la fram en studie som visar att stress, högt tempo och hög arbetsbelastning är de vanligaste orsakerna till kvinnors ohälsa i arbetslivet.

Dessa två studier bekräftar bilden av en uppdelad arbetsmarknad där män mår bättre än kvinnor och där medelålders inrikes födda män är överrepresenterade bland dem med fasta anställningar. Framför allt visar studierna vad som sker medan vi stoppar våra huvuden i sanden. De understryker hur kortsiktig den dominerande politiken av i dag är.

Hälften av alla kvinnor arbetar i vår gemensamma offentlig sektor. Därför är kvinnors arbetsvillkor av ett särskilt intresse. Efter upprepade vårdskandaler och elevers allt sämre resultat i skolan har vi, egentligen för länge sedan, kommit till en gräns när det inte längre går att ifrågasätta att arbetsvillkor och kvalitet hänger samman. Det är bara att hoppas att fler snart börjar ställa de centrala frågorna. Det vill säga: Vad vill vi ha för kvalitet i offentlig sektor? Vilka arbetsvillkor är rimliga för dem som utför välfärden i praktiken?

Tänk om vi skulle våg ställda de här frågorna och vara beredda på konsekvenserna. Skulle en låg grundbemanning, som öppnar upp för en stor del tillfälligt anställda i till exempel äldreomsorgen, vara ett självfallet mål i så fall?

Vid sidan av sambandet mellan arbetsmiljö och kvalitet står vi inför ett kanske mer konkret problem som kan förändra vårt förhållningssätt till offentlig sektor. Det handlar om de hundratusentals personer som inom mindre än ett decennium behöver rekryteras i väldfärdsektorn. Hur ska det gå till utan rimliga löner och arbetsvillkor? Det pågående sjuksköterskeupproret för ingångslöner på minst 24 000 kronor visar att unga är beredda att ställa krav. Det är hoppingivande.

Men, lösningen handlar inte bara om pengar, även om vi måste börja våga tala om skattehöjningar för att kunna åstadkomma vård, skola och omsorg som vi har förtroende för och vill bidra till. Organisationsfrågor är lika viktiga. Det är inte rimligt att det inom kommuner och landsting både finns springvikarier med usla arbetsvillkor, sjukhus som erbjuder belöning till dem som kan tipsa om sjuksköterskor som kan vikariera för en lön på 21 000 kronor, samt extremdyra stafettläkare.

Att ta hand om barn, sjuka och äldre kommer aldrig att vara lätt. Fråga din mamma. För det handlar om människor, i många fall i besvärliga situationer. Därför behövs rätt kompetens, såväl bland chefer som anställda. Och därför måste vi vara beredda att betala vad det kostar.

Som makthavare genomför Filippa strama förändringar i sjukvårdspolitiken. Försäljningen av vårdcentralen Serafen skedde till underpris. De läkare som tog över fyndade för 700 000 kronor. Prislappen blev 20 miljoner. Trots denna bedrift lyser landstingspolitikern starkast i och med sin frånvaro i nyhetsbevakningen. Vi bekantar oss fortfarande med henne i weekendbilagor, stolt leende. ”Kolla, Filippa bakar och Filippa minglar på Nobelfesten!” ”Missa inte: Filippa jobbar också (inviger vårdcentraler)!”

Dramaturgiskt förminskar Filippa sin politiska roll. I stället bjuder hon på mandelmusslor i tanttidningarna. Samtidigt proppar Fredrik Reinfeldt svenskarna mätta med folkliga tacos. Sammanträffande? I think not. Närmare väljarna bortom Täby kommer man inte i välfärdens hungerspel.

Filippa Reinfeldt framstår som en lillgammal Thatcher på speed: Sjukvårdslandstingsråd, statsministerfru och hemmamamma. En kvinna, flera ansikten. Livet på en bioduk: Välfärdsstatens first lady – den svenska drömmen. Kvinnan som fick statsministern på fall. Working Girl – hon som vägrade sluta jobba – hon som löste livspusslet.

Hon är en Terminator, en mytbild och ett ideal från svunna tider – programmerad enligt tidsenlig livspusselcoaching. Kanske har tidernas Filippor alltid levererat; fixat glaspärlor åt familjen under vikingatiden, formulerat A-barnsdiskurser på 1920-talet et al. Filippa navigerar i klassystemets toppskikt. Moraltanternas Thatcher by day, partyprinsessa by night. En förebild för alla Annie Lööfs out there.

Serafen-skandalen och separationen från statsministern gör något överraskande med mediebilden av Filippa Reinfeldt. En spricka i fasaden. Hur länge kan drömmen om en bullbakande morsa hålla? Kommer den verkliga Filippa, makthavaren, att visa sitt ansikte i en stundande face-off?

Det är glädjande att Jesper Bengtsson och Reportrar utan gränser anser att fallet Pérez Becerra handlar om yttrandefrihet och nu vill driva frågan. Hittills har fallet kännetecknats av en kompakt tystnad från svenska medier och organisationer. Det är i sig särskilt allvarligt eftersom Pérez Becerra utlämnats till det land som han en gång flytt ifrån,

Bengtsson utmålar mitt försök att förstå tystnaden kring Pérez Becerra som en konspirationsteori och påstår att jag blundar för fakta. Naturligtvis känner jag till att Reportrar utan gränser (och även Journalistförbundet) under lång tid engagerat sig för colombianska journalisters rättigheter. Detta är självklart utmärkt.

Mitt resonemang handlade om fallet Pérez Becerra i allmänhet och avsaknaden av breda kampanjer över tidnings- och organisationsgränserna i synnerhet. Jag tror att Bengtsson mycket väl förstår att det hade varit svårt att få DN, SvD, Aftonbladet och Expressen att enas kring en kampanj i fallet Pérez Becerra. Och att det inte bara handlar om problemet med att definiera vem som är journalist. Att olika aktörer värderar priset för sitt engagemang i en viss fråga är ingen konspirationsteori utan en politisk verklighet.

Efter över tio års engagemang i Colombia-frågan ser jag vissa mönster. Ett sådant är att många debattörer och enskilda organisationer tvekar att uttala sig tydligt i frågor som rör Colombia av rädsla att stämplas som gerilla-sympatisör.

Jag förstår att anklagelserna mot Pérez Becerra kan vara svåra att bena ut – de är en explosiv häxblandning som spretar åt alla möjliga håll. Men det är tydligt att Pérez Becerras roll inom Anncol utgör en viktig del i åklagarens argumentation och att han är en trofé i regeringens mediala krigföring just i egenskap av nyhetsbyråns redaktör.

Bengtsson har rätt i att gränsen för vad som är journalistik utmanas av ny teknik och nya sätt att rapportera. Frågan är särskilt aktuell i konfliktområden som Colombia och Mellanöstern där traditionella medier i allt större utsträckning är beroende av material från ”medborgarjournalister”.

En fransk korrespondent som tillfångatagits av Farc har under två veckor fått mer uppmärksamhet i Colombia och globalt än alla de colombianska journalister och kommunikatörer som dagligen hotas och tystas. I inbördeskrigets Syrien ger utländska journalister som dödas stora rubriker samtidigt som syrier förblir namnlösa när de med livet som insats gratis förser internationella tv-bolag med ovärderligt bildmaterial.

Hur garanterar vi press- och yttrandefrihet för kommunikatörer som saknar starka yrkesnätverk och stöd från namnkunniga kollegor? Förhoppningsvis kan fallet Pérez Becerra bidra till en bredare diskussion om journalistik och yttrandefrihet i ett medialt landskap präglat av internationella konflikter, globala flyktingströmmar och en ökande demokratisering av publicistiska verktyg.

Tigran Feiler, frilansjournalist och forskar om medier i konfliktens Colombia

Både Vänsterpartiet och den borgerliga oppositionen i Västerbottens läns landsting motsätter sig neddragningarna av akutvården i Åsele och Dorotea. Men när det gäller orsaken till landstingets usla ekonomi, det som tvingat fram besparingarna, har de helt olika uppfattningar.
– Med 20 år av misskötsel av ekonomin, felaktiga prioriteringar och kostnadsreducering kommer nu ett paket som slår ännu mer fel, hävdar det moderata oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandström och lägger skulden på Socialdemokraterna och deras stödpartier.

Vänsterpartiet menar att ett tungt ansvar ligger på den borgerliga regeringen och införandet av lagen om valfrihet (lov).
–Den tvingande lagen om valfrihet är kostnadsdrivande för landstinget men gynnar bara de boende i städerna. Det gör att vi inte kan använda skattepengarna utifrån var behovet är störst, det fria vårdvalet låser oss, säger vänsterns Maria Grip.

– Dessutom har de generella statsbidragen urholkats från år till år. För ett landsting som Västerbotten innebär det en minskning med över 200 miljoner kronor bara detta år.

”Statsbidragen borde indexeras”
När det gäller det senare, statsbidragen, får hon medhåll från såväl socialdemokraterna i landstinget som flera av de borgerliga partierna. Centerpartiets Olle Edblom skulle gärna se att statsbidragen värdesäkrades.
– Självklart vore det fantastiskt. Men V är ensamma om att driva detta så det blir nog inte av, säger Edblom.

Även Sveriges kommuner och landsting, SKL, driver frågan om en uppräkning av de generella statsbidragen.
– Kostnaderna ökar hela tiden och om inte bidragen värdesäkras i samma takt gröps de ju ur. Statsbidragen borde indexeras, säger landstingsekonomen Staffan Ackerby vid SKL.

SKL anser dock inte att det fria vårdvalet minskar landstingens möjlighet att fördela pengarna efter behov. Visserligen sker i stort sett alla privata etableringar i större tätorter, men varje landsting har stora möjligheter att göra sina egna prioriteringar, menar Staffan Ackerby.
– De flesta sätter också en högre vårdpeng per patient utanför tätorterna. Det är ett sätt att omfördela resurserna.

Vänsterpartiets Maria Grip står ändå på sig:
– Det fria vårdvalet har gett tre nya privata vårdcentraler i centrala Umeå, där vi har den yngsta och friskaste befolkningen. Det har kostat runt 40 miljoner kronor som jag hellre hade fördelat till mer resurssvaga områden.

Bertholof Brännström

På Gösta Söderlunds, Villy Bergströms och Marita Ulvskogs tid kunde man föra ordnade samtal i Dala-Demokraten. Det är Göran Greiders problem – inte socialdemokratins – att han i hastigheten har hängt på en Expressen-kampanj.

Det utan att ha kollat fakta och därmed lånat ut sitt namn för att putsa upp ett minst sagt skamfilat varumärke. Det var det jag i all stillsamhet påminde om.

Några saker till: Stefan Löfven är inte den förste som tycker det är rimligt att betrakta dem som arbetar som en del av näringslivet: den förste som inskärpte detta var Ernst Wigforss.

Göran Greider blandar ihop olika debatter: den han verkar ha i huvudet (men tyvärr fått om bakfoten) är Tage Erlanders och Olof Palmes varningar att den politiska, ekonomiska och publicistiska makten riskerar att hamna i samma händer om de borgerliga vinner valet.

Socialdemokratin är ingalunda fiende till näringslivet eller produktionen. Detta var en av Nils Karlebys lärdomar i den banbrytande ”Socialismen inför verkligheten”, som Ingvar Carlsson häromdagen påminde om i en intervju med Rolf Gustavsson.

Det råder inte yrkesförbud för socialdemokrater i näringslivet. Det borde både Göran Greider och Expressen tänka på.

Jan O. Karlsson, S-politiker.

___________________________________________________

Göran Greider: Du vill inte diskutera problemet

Jag har inget emot att socialdemokrater startar och driver företag – tvärtom – jag har en företagarsjäl i mig. Men de S-politiker som nu ges ny karriär inom näringslivet är ju där som ett slags propagandaministrar för företagens marknadsföring och image. Det är något helt annat. Jag tror att du ser problemet, men du vill inte diskutera det. Du vill ha Ordning. Och litet partidisciplin. Men det är inget för mig…
Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten.

Det är Socialdemokraterna som med hjälp av Miljöpartiet drivit igenom beslutet i Västerbottens läns landsting. Förutom den indragna ambulansen i Åsele har man bland annat också tagit bort akutvårdsplatserna i grannkommunen Dorotea.
Tanken är att verksamheterna i kommunerna ska komplettera varandra.

Bakgrunden till hela sparpaketet är landstingets dåliga ekonomi. Inför 2012 skulle 150 miljoner kronor bantas bort och fram till 2015 lika mycket till. För att klara det måste man ta till rejäla grepp som både effektiviserar och utvecklar nya metoder, menar det socialdemokratiska landstingsrådet Peter Olofsson.
– Jag har full förståelse för att åtgärderna skapar oro lokalt, men gör vi inte strukturförändringarna nu kommer läget att vara mycket värre om några år, säger Olofsson som hellre pratar om satsningar än nedskärningar.

– Vi satsar till exempel mycket på glesbygdssjukhusen i Storuman och Vilhelmina där vi med modern teknik kan ge specialiststöd och ställa diagnoser på distans. Det är en klar förbättring av akutsjukvården i inlandet. Men vi måste också våga göra förändringar där vi ser att pengarna inte används effektivt, säger han.

Landstingsrådet säger förändringar när andra säger försämringar. De fyra akutplatserna på sjukstugan i Dorotea och ambulansen i Åsele var nämligen två sådana ”ineffektiva” verksamheter. De kostade mycket men var lågt utnyttjade.

Enligt landstinget ägnade ambulanspersonalen i Åsele förra året bara elva procent av arbetstiden till utryckningar.

Väckte stor ilska
Vad landstingsledningen inte riktigt räknat med var den oro, ilska och motkraft beslutet skulle utlösa i de två kommunerna.

Karin Danielsson är en av de upprörda. Hennes man Karl-Allan dog några veckor efter hjärnblödningen och den onödigt långa väntan på ambulans:
– Jag tycker det är fruktansvärt. Även om det kanske inte hade hjälpt Karl-Allan om han fått komma till sjukstugan tidigare, känns det som att all trygghet plötsligt är borta.
Hon har svårt att förstå landstingets beslut.

– Det blir väl ingen besparing om ambulansen från Vilhelmina, sju mil bort, ska tvingas komma för att köra en patient 200 meter. Och sedan tillbaka till Vilhelmina igen. Det borde väl också landstingsledningen kunna räkna ut.

Emma Ohlsson är av samma åsikt. Hennes 1,5-årige son Signar är svårt sjuk och behöver snabbt komma under akutvård när anfallen slår till. I ett känsloladdat brev till landstingspolitikerna skriver hon om sin ångest inför den förlorade tryggheten sedan ambulansen försvann.

”När vi hittar honom blå nästa gång, så vet vi inte om vi kan få den hjälp som krävs. Vi vet inte om Akutbilen kan rädda Signars liv!”, skriver Emma och vädjar om att beslutet rivs upp.

Emma och Karin är inte ensamma om att vara upprörda. Både i Åsele och Dorotea har många skrivit på protestlistorna och demonstrerat. Med de stora avstånd det handlar om här i södra Lappland – bara Åsele är lika stort som hela Blekinge – tror få invånare på att vårdkvaliteten kan upprätthållas.

Hälso- och sjukvårdslagen talar redan i andra paragrafen om ”alla människors lika värde” och ”en vård på lika villkor för hela befolkningen”. Något som de protesterande menar satts ur spel med landstingets beslut.
– Det här är en rättvisefråga. Står det i lagen att vi ska ha vård på lika villkor ska det också vara så. Vi i glesbygden ska inte behöva betala två gånger för den vård vi har rätt till, säger Ingrid Oscarsson i Dorotea.

Har ockuperat sjukstugan i tre månader
Hon är pensionerad lärare och en av initiativtagarna till den numera riksbekanta och rekordlånga sjukstugeockupationen i Dorotea. Sedan mer än tre månader sover minst tre, fyra personer över i vårdlokalernas foajé, med kravet att akutplatserna ska öppnas igen och ambulansen återinsättas i grannkommunen.

Sammanlagt turas ett femtiotal Doroteabor om att sova över, och Ingrid Oscarsson ser inga tecken på att glöden skulle mattas av.
– Nej, tvärtom. Kampviljan är obruten hos alla. Jag har bott i Dorotea i 40 år och aldrig känt en sådan gemenskap och kraft som nu. Det är en fantastisk känsla.

Till en början var fastighetsägaren, landstinget, tveksam till att låta ockupanterna stanna kvar, men kanske för att slippa än mer negativ uppmärksamhet gav man med sig.
– De första veckorna hade man hyrt in nattvakter som skulle ha koll på oss, men det blev för dyrt. Nu är vi ensamma i lokalerna från det att personalen stänger vid femtiden till klockan sju på morgonen, säger Ingrid Oscarsson.

På kvällarna håller man regelbundna, protokollförda möten, skriver brev till politiker och planerar nya aktioner. Doroteaupproret har också fått stöd från många i andra Västerbottens- och Norrlandskommuner.

Tusentals har skrivit under upprop och både enskilda och föreningar har skänkt pengar för att man ska ha råd med bussresorna de drygt 20 milen till landstingshuset i Umeå där de ansvariga politikerna sitter.

Företagare flyttar
Ett brett stöd har de också fått av lokala politiker i både Åsele och Dorotea. Även från Socialdemokraterna, som alltså går emot sina partikamrater i landstinget.
– De tänker alldeles för kortsiktigt. Akutvården är en överlevnadsfråga, inte bara för alla gamla som bor här. Vi har redan drabbats av att företagare som velat flytta hit dragit sig tillbaka på grund av den indragna ambulansen, säger kommunalrådet i Åsele, Bert-Rune Dahlberg, (S).

Han är djupt besviken på sina partikamrater i landstinget.
– Visst fan är jag det. Nu vill de att vi ska hjälpa till att betala det här, men det är landstingets sak att sköta sjukvården. Vill man experimentera med en akutbil får man göra det i Umeå där det finns alternativ.

Den akutbil Dahlberg pratar om är bemannad med lokal vårdpersonal som snabbt kan rycka ut och på plats vårda den sjuka eller skadade. Från början var dock akutbilen så liten att en liggande patient inte ens fick plats. Nu har en större bil satts in, men i den får bara personer med livshotande tillstånd transporteras.

Vid ett benbrott till exempel, kan smärtstillande och andra akuta insatser göras via akutbilen, men för själva transporten måste ambulansen från någon av grannkommunerna komma, många mil bort.

Om de nu finns tillgängliga.

– De kan ju vara ute på andra uppdrag. Och det har redan hänt en hel del. Folk som skadat sig i olyckor och tvingats ligga på gatan och frysa i väntan på ambulansen. Det känns helt ovärdigt, säger Karin Danielsson.

Överenskommelsen om akutbilen gäller till slutet av juni. Just nu förhandlar Åsele kommun med landstinget om fortsättningen.

Kommunalråd Bert-Rune Dahlberg tänker inte skriva under någon förlängning och upprepar huvudkravet att ambulansen sätts in igen.
– Det är dessutom bråttom. Eller ska någon hinna dö först innan det här eländet är över? undrar han.

När landstingsbudgeten för 2012 antogs i juni förra året var också Vänsterpartiet med, men partiet hoppade av när sparåtgärderna i inlandet konkretiserades under hösten.
– Vi tyckte att budgetens inriktning var bra, men det här kändes inte rätt. Att ambulanser och akutvård skulle bort hade aldrig varit uppe på bordet. Vår bedömning var att det inte skulle kunna genomföras, säger vänsterns Maria Grip som också lämnade sitt uppdrag som landstingsråd i samband med avhoppet.

Neddragningen har blivit en prestigefråga
Den borgerliga oppositionen gick fram med en egen, lika stram budget men med neddragningar på annat än vård. Bland annat ville man skära mer än dubbelt så mycket i administrationen och tredubblade den besparing som bättre hygien skulle kunna ge i form av färre vårdskador. Kultur och lokaler var andra områden de borgerliga ville spara mer på.

Centerns landstingsråd Olle Edblom skakar på huvudet åt den situation som uppstått. Han tycker att socialdemokraterna målat i sig i ett hörn.
– Är det verkligen värt allt detta bråk? Besparingen är så liten att ett enda strokefall med en vårdkrävande patient som följd kan radera ut allt. Jag förstår inte att sossarna står på sig, säger Edblom som tror att det gått prestige i frågan.

– I vilket fall kommer den opinion socialdemokraterna dragit på sig helt säkert att märkas i nästa val, säger han.

För socialdemokraten Peter Olofsson har de senaste månaderna varit pressande. Han blir också irriterad när opinionsläget och nästa val kommer på tal. Han säger kort ”det är mycket möjligt att det kommer att märkas i valresultatet 2014”, men menar att det vore ansvarslöst att inte genomföra förändringarna nu.
– Då sitter vi kanske på ett underskott på 500 miljoner kronor om några år. De andra kan säga vad de vill men vi har helt enkelt inget alternativ.

Olofsson är också irriterad på mediebevakningen av landstingsbudgeten som han tycker bara fokuserat på neddragningarna och inte alls på de satsningar han menar samtidigt görs.
– Jag har aldrig varit med om någon fråga där så mycket desinformation förekommit. Att säga att vi bara skär ner på inlandssjukvården är lögn. Men det är så medierna vinklar det och våra politiska motståndare hakar på, säger Peter Olofsson.

Flera kommuner har hakat på
Nu sprider sig dessutom protesterna. Flera andra inlandskommuner i Norrland har fått känna på liknande neddragningar och nu till helgen samlas stridsvilliga från de fyra nordligaste länen i Arvidsjaur för att dra igång det man kallar Lapplandsupproret.
– Kiruna med 23 000 invånare förlorade sin akutkirurgi trots olycksrisken i gruvan. Andra kommuner i Norrbotten har tappat delar av akutvården, säger Ingrid Oscarsson i Dorotea som tror att Lapplandsupproret kan bli en väckarklocka om vad som håller på att hända med sjukvården ute i den svenska glesbygden.

– Det här är en partipolitiskt obunden rörelse som slåss för att också vi ska få den sjukvård vi via skattsedeln betalar för. Vi kommer absolut inte att ge oss. Tvärtom, nu lyfter vi vår kamp ännu ett steg, säger hon.

Bertholof Brännström

Framför allt är det en skamlös flirt med rasistiska föreställningar om den tärande och problematiska andre. Mycket riktigt väckte statsministerns retorik genast acklamationer från Jimmie Åkesson. Så sent som 2010 kritiserade Reinfeldt Sd-ledaren just för dennes prat om ”etniska svenskar” under en riksdagsdebatt. Det betyder att statsministern alls inte är omedveten om vilka associationer begreppet väcker.

Under gårdagen vägrade Moderaterna och statsminister Reinfeldt att backa från uttalandet. Tvärtom lät den senare hälsa att han ”pratar om samhällsproblemen som de ser ut”.

Och, ja. Liksom 2006, när M sällan försatte en chans att kalla 4,5 procents arbetslöshet för massarbetslöshet (dagens siffra är 5,8), är arbetslösheten också 2012 högre bland människor som inte fötts i Sverige. Den har rent av ökat i något större utsträckning än för personer med ett svenskt sjukhus på sin födelseattest (från 11,2 respektive 3,3 procent till 14,8 och 3,8 procent).

I en annan tid hade dessa siffror nämnts samtidigt med ord som strukturell diskriminering, bristande resurser och segregation. I kristider är det samhällets mest utsatta som tar stryk först. Men numera är ”utanförskap” något den enskilde själv bär ansvar för. Som till exempel Fokus visat har åren efter Mona Sahlins tid som integrationsminister präglats av en syn på integration enbart som en fråga om arbete. Och då inte rätten till ett jobb oavsett ursprung eller hudfärg, utan skyldigheten att göra sig anställningsbar.

Reinfeldts ”etniska svenskar” är inte heller en plötslig kursändring. Redan 4 april menade Reinfeldt att ”ska vi vara ärliga så är en hel del av jobbproblematiken kopplad till utrikes födda”. Anders Borg sa i Ekots lördagsintervju att invandrares bidrag är orsak till arbetslöshet och i Rapport att man ska ”skaffa sig en svenska som gör att man har yrkeskunskaper”. Jan Björklund skyllde nyligen ojämlika utbildningsresultat på invandring. Erik Ullenhag vill inskränka invandrares rätt till föräldrapenning.

Än finns tid för regeringen att styra bort från den väg som så många andra opinionsträngda makthavare har slagit in på när ett rasistiskt parti har tagit plats i parlamentet slagit.

Låter de bli kommer vi gå en obehaglig framtid till mötes.

Tigran Feiler ställer i en debattartikel frågan varför massmedierna och organisationer som Reportrar utan gränser inte har startat en kampanj kring den svenske medborgaren Joaquín Pérez Becerra, som sitter fängslad i Colombia.

Becerra arbetar för nyhetssajten Anncol och nätradion Café Stereo och är anklagad i Colombia för samröre med Farc-gerillan.

Tigran menar att svaret på varför hans fall fått så mycket mindre uppmärksamhet i Sverige beror på att västvärlden i allmänhet och Reportrar gränser i synnerhet är undfallande mot Colombia eftersom landet styrs av högern och har stöd av USA.

På den övergripande frågan finns ett mycket enkelt svar: Tigran har inte kollat fakta.

Reportrar utan gränser har i många år prioriterat just Colombia i arbetet för pressfrihet i Latinamerika. Den svenska sektion jag har varit ordförande för sedan 2008 hade under fem år ett projekt tillsammans med den colombianska journalistorganisationen FLIP. Projektet handlade om att hjälpa till att förbättra arbetsvillkoren för colombianska journalister, framför allt genom att bygga ut ett nätverk av korrespondenter runt om i Colombia som rapporterar om övergrepp.

Förra året gav vi också vårt pressfrihetspris till journalisten Claudia Duque, som hotats och trakasserats av den colombianska säkerhetstjänsten. Vi riktade då stenhård kritik mot regeringen i Colombia.

Det räcker alltså med en mycket enkel googling av basfakta för att slå undan benen på Tigran Feilers mer generella konspirationsteori.

Det konkreta fallet Joaquín Pérez Becerra är mera komplicerat. Han är i teorin inte anklagad för det han publicerat i Anncol eller Café Stereo utan för att på ett mer konkret sätt ha samverkat med och arbetat för Farc. I praktiken kan det förstås vara ett rent svepskäl från den colombianska regeringens sida. De vill tysta en kritisk röst och använder för detta en anklagelse som saknar saklig grund.

För mig talar mycket för att Becerras fall är ett hot mot yttrandefriheten och det finns goda skäl för människorättsorganisationer och massmedier att lyfta fram hans fall. Men är det ett hot mot en journalist? Det är inte lika självklart, och det är där vi har varit osäkra inom Reportrar utan gränser, som är en liten organisation med begränsade resurser och som arbetar främst med hot mot journalister.

Anncol och Café Stereo är i princip en plattform för Farc-gerillan. Becerra och de andra knutna till verksamheten har regelbundet publicerat pressmeddelanden från organisationen och lagt ut små hyllningsartiklar till dess ledare. Becerra stöttar alltså en organisation som även den hotar pressfriheten. I skrivande stund håller Farc till exempel den franske journalisten Romeo Langlois kidnappad.

Samtidigt har Anncol och Café Stereo gjort analyser av utvecklingen i Colombia och publicerat nyheter av en mer journalistisk karaktär.

Fallet ställer därmed den viktiga frågan om vem som är att karaktärisera som journalist, och när man intar rollen av aktivist och informatör. Att det finns en sådan gräns skulle säkert även Tigran Feiler hålla med om.

Jag inser samtidigt att just den gränsen, med internet, bloggar och mikrobloggar, har blivit allt mera otydlig. Som exempel var de aktivister som rapporterade från den arabiska våren kanske inte journalister i någon traditionell mening, men utan deras röster hade journalistiken stått sig slätt. På samma sätt är det viktigt med alternativa röster från konflikten i Colombia, och jag försvarar utan att tveka Becerras rätt att utgöra en sådan röst. Den colombianska regeringen intar en helt orimligt hållning till det fria ordet när man försöker tysta Anncol och Café Stereo.

Jag kommer därför att föreslå för Reportrar utan gränsers styrelse att man driver den del av anklagelserna mot Becerra som handlar om hans roll som publicist som ett yttrandefrihetsfall.

Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser, Sverige

Regeringen Reinfeldts enskilt största satsning i höstens budget – den sänkta krogmomsen – döms nu ut av Finanspolitiska rådet. I årsrapporten för 2012 gör rådet bedömningen att sysselsättningseffekterna av momssänkningen är överskattade.

Regeringens beräkningar av restaurangmomsen gav vid hand att 3 500 jobb på sikt skulle skapas. Kostnaden under det första året uppgick till 5,4 miljarder kronor.

Finanspolitiska rådet menar också att sänkningen av restaurangmomsen i det närmaste är att likna vid ett direkt branschstöd.

Redan innan momssänkningen genomfördes fick sänkningen hård kritik. Finanspolitiska rådet sällar sig därmed till Konjunkturinstitutet, LO, och Nordea.