ESSÄ. Om en allianstung regering tar över efter valet är det troligt att arbetsmarknadspolitiken förändras på sex punkter. Klyftan mellan blocken är tydlig, enligt en ny granskning från tankesmedjan Arena Idé.

I en omfattande ny studie har tankesmedjan Arena Idé granskat samtliga riksdagspartiers arbetsmarknadspolitik. Rapporten bygger på riksdagsmotioner, politiska utspel och kongressbeslut som rör partiernas hållning i 21 arbetsmarknadspolitiska frågor.

Arena Idés arbetsmarknadspolitiska rapport 2018.

 

Arbetsmarknadspolitiken följer i grova drag den klassiska uppdelningen i vänster–höger, men med några undantag. Ett sådant är att Centerpartiet positionerat sig längst till höger av allianspartierna. I stort drar ändå allianspartierna åt samma håll – oenigheten handlar främst om hur radikalt arbetsmarknaden bör avregleras. Alliansens arbetsmarknadspolitik har samtidigt blivit mer nyliberal. Detta i kombination med att SD för det mesta stödjer Alliansen har ökat risken för ett systemskifte.

Den mest omstridda arbetsmarknadspolitiska frågan är turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (las). Partiernas positioner i frågan illustrerar det politiska landskapet. Alla fyra allianspartier vill luckra upp turordningsreglerna, men har olika förslag om hur det ska ske.

Centerpartiet står för den mest radikala hållningen och vill att turordningsreglerna tas bort för alla företag med upp till 50 anställda. Även KD har ett långtgående förslag och vill att undantagen i turordningsreglerna ska utsträckas till att gälla fyra personer oavsett företagens storlek. Liberalerna är mer modesta och kräver att undantagen ska omfatta fem personer för företag med upp till 49 anställda.

Moderaterna skiljer ut sig inom Alliansen genom halsbrytande svängningar.

Moderaterna skiljer ut sig inom Alliansen genom halsbrytande svängningar. När Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förvandlade partiet till ”nya Moderaterna” var en grundbult att las i sin nuvarande form skulle behållas. Reinfeldt och Borg argumenterade för att turordningsreglerna fungerade utmärkt. Partipiskan var hård och oppositionen kvästes. När Anna Kinberg Batra tog över efter valförlusten 2014 var hennes budskap att de nya Moderaternas politik låg fast. Moderata ungdomsförbundet Muf började visserligen kräva en uppluckring av turordningsreglerna, men Kinberg Batra avfärdade argumentationen och gick i stället till angrepp mot Centerpartiets mer radikala hållning.


Omsv
ängningen inom Moderaterna skedde i samband med Kinberg Batras avgång i augusti 2017. Efter att Ulf Kristersson tagit över rodret återgick partiet till Moderaterna Classic. Återigen krävde Moderaterna en reformering av las och en uppluckring av turordningsreglerna. Plötsligt fanns det ingen som försvarade Reinfeldts och Borgs tidigare linje. Över en natt hade ”nya Moderaterna” lösts upp och försvunnit. Lappkastet har emellertid satt spår. Stora delar av Moderaternas arbetsmarknadspolitik är i dag svepande och utan konkretion. Ett sådant exempel är just synen på turordningsreglerna, partiet vill att de ska luckras upp men har till skillnad från övriga allianspartier inte preciserat hur det ska ske.

Moderaternas opreciserade hållning har en enkel förklaring: den maskerar den fladdriga politiken. Partiets svepande hållning har också bidragit till att placera Centern längst ut på högerkanten. Om Moderaterna så småningom börjar att konkretisera sin politik kan Annie Lööf få konkurrens.

Bild: Andia Ghafouri/Näringsdepartementet
Annie Lööf (C) vill slopa turordningsreglerna för de 1,3 miljoner löntagare som arbetar i företag med upp till 50 anställda.

 

Även SD stödjer Alliansens syn på turordningsreglerna, men partiets hållning är mer modest än Centerpartiets. SD:s förslag är att småföretag ska få undanta fem anställda från turordningsreglerna, en position som ligger nära Liberalernas.

Allianspartierna anger en rad olika argument för att turordningsreglerna bör luckras upp. De två viktigaste är att man anser att det skulle göra det enklare för ungdomar och nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden samt att övergången från tillfälliga arbeten till fasta anställningar skulle underlättas.

Arbetsmarknadsforskare som studerat frågan – som Lars Calmfors och Per Skedinger i det näringslivsfinansierade Arbetsmarknadsekonomiska rådet – tror dock inte på några stora effekter. Möjligen, hävdar forskarna, skulle unga och nyanlända få aningen lättare att komma in på arbetsmarknaden på bekostnad av att äldre arbetskraft aningen oftare skulle åka ut, men sysselsättningen skulle knappast öka totalt sett. Det är också svårt att finna belägg för att sysselsättningen påverkades efter att de nuvarande två undantagen från turordningsreglerna infördes 2001.

I stort sett använder SD samma argument som Alliansen: man hävdar att en uppluckring av turordningsreglerna behövs för att öppna nya dörrar till arbetsmarknaden. Men på en punkt skiljer sig Alliansen och SD åt, nämligen att det strider mot SD:s grundprinciper att föreslå något som skulle kunna gynna nyanlända – ännu mindre om det skulle ske på bekostnad av äldre arbetstagare. SD delar med andra ord Alliansens uppfattning, men inte Alliansens argumentation. I stället har SD valt att motivera uppluckrade turordningsregler enbart med hänvisning till ungas möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.

Moderaternas opreciserade hållning maskerar partiets fladdriga politik.


Ett gemensamt drag i Alliansens
och SD:s argumentation är att den helt förbiser att turordningsreglerna i las är semidispositiva. Det innebär att parterna (fack och arbetsgivare) kan frångå reglerna om de är överens i en förhandling. Även fackliga organisationer har nämligen ett intresse av att en verksamhet fungerar effektivt, i annat fall hotas ju jobb på arbetsplatsen. De fackliga organisationerna slår vakt om att oundgänglig personal blir kvar på en arbetsplats även efter en neddragning. Las innebär emellertid att arbetsgivaren inte kan besluta om detta på egen hand utan tvingas att förhandla med facket. Det innebär också att den fackliga organisationen kan ställa motkrav för att komma överens, som att de personer som tvingas sluta ska få ett avgångsvederlag.

Om turordningsreglerna luckras upp eller till stora delar skrotas, som i Centerpartiets förslag, kommer arbetsgivarna att kunna fatta beslut på egen hand utan att involvera de fackliga organisationerna. Det skulle innebära att den fackliga förhandlingsstyrkan pressas tillbaka, vilket kommer göra arbetstagare mindre motiverade att organisera sig fackligt. Allianspartierna inser inte alls konsekvenserna av detta. De hävdar att det svenska systemet med starka parter har stora fördelar – men om den fackliga parten undermineras kommer så småningom hela systemet att skälva.

Synen på turordningsreglerna har blivit en symbolfråga, men är bara en del av ett större mönster. Allianspartierna driver en rad krav som skulle öka otryggheten på arbetsmarknaden för arbetstagare. Bland annat handlar det om synen på allmän visstid, staplade visstider, intermittenta anställningar, förlängda provanställningar, anställningsskydd i samband med offentlig upphandling och företrädesrätten i las.

Den sistnämnda frågan förtjänar att kommenteras närmare. I dag har en arbetstagare som varit anställd i minst ett år företrädesrätt vid uppsägning om arbetsgivaren återigen börjar anställa. Företrädesrätten gäller i nio månader efter att arbetstagaren förlorat sitt jobb. Även i synen på företrädesrätten är Centerpartiet mest radikalt. Enligt ett stämmobeslut vill Centern ”ta bort lagstiftningen om företrädesrätt vid anställning”. Även Moderaterna vill se över företrädesrätten, vilket nog bör tolkas som att partiet vill luckra upp den.

Om Centerpartiets förslag om att ta bort turordningsreglerna för företag med upp till 50 anställda kombineras med kravet på att ta bort företrädesrätten, blir konsekvensen att arbetsgivare fritt kan säga upp personal med hänvisning till arbetsbrist. Därefter kan arbetsgivaren fritt anställa nya personer utan att behöva återanställa tidigare personal. Då finns över huvud taget inget kvar av anställningsskyddet.


I flera andra fr
ågor driver allianspartierna och SD en likartad linje. Både Alliansen och SD vill privatisera Arbetsförmedlingen, det vill säga föra över uppdraget att förmedla jobb till privata arbetsförmedlare.

Händelseförloppet är betecknande. Under flera år svartmålade Alliansen och SD Arbetsförmedlingen, bland annat genom att ge missvisande beskrivningar av utvärderingar. Nedvärderingen bäddade för kravet om att verksamheten borde läggas ner och privatiseras. Mest entusiastisk över hur mycket bättre det kommer bli med privata arbetsförmedlare är SD. I en riksdagsmotion hävdar Johan Nissinen (SD) att ”en resultatbaserad vinst” kommer skapa bättre effektivitet.

SD delar Alliansens uppfattning – men inte dess argumentation.

Men allianspartiernas och ännu mer SD:s blinda tro på privatiseringens fördelar tyder på ett dåligt minne. Partierna förefaller helt ha glömt fiaskot med etableringslotsarna som alliansregeringen lanserade 2010 men som hastigt lades ner efter uppgifter om mutor och organiserad brottslighet. Inte heller verkar partierna komma ihåg skandalerna kring jobbcoacherna, där tvivelaktiga företag håvade in skattepengar genom att erbjuda oseriös rådgivning.

Alliansen och SD är också överens om att pressa ner ingångslönerna genom ett statligt beslutat lönetak. Allianspartiernas gemensamma förslag kallas för ”inträdesjobb” och riktar sig till unga upp till 23 år och nyanlända. Förslaget innebär att lönen blir 70 procent av rådande ingångslön i branschen. SD:s förslag kallas ”lärlingsjobb” och är en form av förlängd provanställning för ungdomar, där lönen är 75 procent av ingångslönen. I båda fallen innebär förslagen att staten lägger sig i lönebildningen.

Notabelt är att Moderaterna, under eran Reinfeldt–Kinberg Batra, var motståndare till att staten skulle styra lönenivåerna. Kursändringen är ännu ett exempel på återgången till Moderaterna Classic.


Liberalerna har haft stor
betydelse för att skapa enighet mellan allianspartierna. Alliansens förslag om ”inträdesjobb” är i stort sett identiskt med Liberalernas tidigare förslag om ”startjobb” och det var Liberalerna som först föreslog en privatisering av Arbetsförmedlingen. De andra allianspartiernas olika förslag till nya jobbformer riktade till unga och nyanlända, som KD:s idé om ”introduktionsanställningar” och Moderaternas ”första jobbet-anställning”, är alla lagda i malpåse. Bortglömda är även allianspartiernas tidigare förslag om att på olika sätt reformera Arbetsförmedlingen utan att förbjuda offentlig förmedling av jobb.

Liberalerna har haft stor betydelse för att skapa enighet mellan allianspartierna.

Samtidigt har allianspartiernas politik förskjutits i marknadsliberal riktning. Successivt har Centern, KD och Liberalerna börjat att driva mer långtgående förslag. Särskilt beträffande las, lägre ingångslöner och en privatisering av Arbetsförmedlingen. För bara några år sedan var partiernas positioner mer modesta.

Den som studerar hur de mer radikala besluten vuxit fram finner att det under lång tid funnits en kraftig opposition från höger inom allianspartierna. Röster har höjts för att partierna borde acceptera fler osäkra jobb och ökad avreglering, medan partiledningarna försökt spjärna emot.

Ett tydligt mönster är att oppositionen ofta anförts av representanter från ungdomsförbunden. Inom Moderaterna har för Muf varit ledande i kraven på att återgå till Moderaterna Classic. Inom KD har företrädare för Kristdemokratiska ungdomsförbundet KDU krävt att turordningsreglerna helt tas bort och att det är dags att ”bryta fackföreningarnas makt”. Inom Liberalerna har Liberala ungdomsförbundet Luf varit ledande i den antifackliga opinionsbildningen och mött de fackliga organisationernas oro för hyvlade tjänster med kampanjen #hyvlafacket.

Allra tydligast är ungdomsförbundets roll inom Centern. 2010 initierade Centerpartiets ungdomsförbund Cuf kampanjen Arbetsmarknaden är ett jävla skämt, där man använde den starkt kritiserade parollen ”Fuck facket 4-ever”. En av de tongivande personerna inom Cuf vid denna tidpunkt var Hanna Wagenius, hon skrev bland annat ett liberalt manifest med krav som ”Avskaffa las och mbl” och ”Montera ner socialförsäkringssystemet”.

I en kampanj från 2010 lanserade Centerpartiets ungdomsförbund den starkt kritiserade parollen ”Fuck facket 4-ever”.

 

Till Centerns partistämma 2015 skrev Wagenius en motion med krav på att företrädesrätten borde avskaffas och att förtroendemannalagen skulle reformeras så att ”varje part bär sin egen kostnad”, det vill säga ett nej till att visst fackligt arbete ska kunna skötas på betald arbetstid. Wagenius yrkande gick igenom. Tonläget var nu förändrat.

Åtta år tidigare hade partiets dåvarande ordförande, Maud Olofsson, avvisat dessa idéer. Förtroendemannalagen försvarande hon med argumentet att den ”behövs för att fackliga organisationer ska hålla sig informerade och ta sitt ansvar”.

Det finns säkerligen många förklaringar till att Alliansens ungdomsförbund drivit på i nyliberal riktning, men när jag frågat ett antal borgerliga personer har jag fått ett återkommande svar: Stureakademin. Sedan 2003 har den av näringslivet subventionerade akademin utbildat över 300 personer i åldern 18 till 30 år. Innehållet har starkt präglats av nyliberala idéer om arbetsmarknaden och många av dem som gått utbildningen har fått ledande positioner inom ungdomsförbund, i Timbro och som borgerliga ledarskribenter. För närvarande gör Stureakademins kursansvariga reklam för föreläsare som Hanif Bali och Annie Lööf.


Ä
ven SD har successivt rört sig i samma riktning som allianspartierna och partiet har utvecklats till en hybrid av nationalism och marknadsliberalism. Det märks tydligast i partiets omsvängning i synen på vinster i välfärden, men också när det gäller hållningen till las, ingångslöner och Arbetsförmedlingen. För det mesta har emellertid inte SD intagit den mest radikala hållningen. Eller för att beskriva det på annat sätt: i arbetsmarknadspolitiken står SD närmare Liberalerna än Centerpartiet.

SD har utvecklats till en hybrid av nationalism och marknadsliberalism.

Samtidigt stödjer inte SD alla delar av Alliansens arbetsmarknadspolitik. Grundregeln är att SD stöder Alliansen såvida inte SD:s företrädare tror, på mer eller mindre goda grunder, att rödgröna förslag bättre motverkar arbetskraftsinvandring. Detta är förklaringen till att SD stödjer de rödgröna partierna i frågor som entreprenörsansvar, utstationeringslagen och EU:s utstationeringsdirektiv. SD delar vidare Socialdemokraternas och Vänsterpartiets syn på arbetsmarknadsprövning (en fråga där Miljöpartiet och Alliansen för övrigt intar samma position).

Vidare röstade SD, men även KD, ja till det rödgröna förslaget i riksdagen om att ställa kollektivavtalsliknande villkor vid offentlig upphandling. Tidigare hade de båda partierna avvisat ett liknande förslag, men efter att propositionen tunnades ut bytte de uppfattning.

I samtliga dessa fall handlar SD:s hållning om arbetskraftsinvandring och uppfattningen att rödgröna förslag i högre grad än allianspartiernas bidrar till att minska invandringen. Detta präglar också SD:s argumentation i frågorna.

I frågan om entreprenörsansvar inom byggsektorn hävdade exempelvis SD:s riksdagsledamot Magnus Persson att det rödgröna regelförslaget skulle gynna ”svenska löntagare”, underförstått därför att det skulle bli svårare för entreprenörer utanför Sverige att bli godkända.

När det gäller den nya utstationeringslagen har SD:s riksdagsledamot Sven-Olof Sällström föreslagit ännu hårdare kontroller för att motverka utstationerad arbetskraft.

Vad gäller arbetskraftsinvandring från tredje land går SD längre än andra partier. SD vill bara tillåta arbetskraftsinvandring av ”kvalificerad arbetskraft, som programmerare”, det vill säga ett mer långtgående krav än det förslag om arbetsmarknadsprövning som förts fram av socialdemokrater och vänsterpartister.


Socialdemokraterna antog i maj
i år ett nytt arbetsmarknadsprogram. I det finns krav på arbetsmarknadsprövning, heltidsnorm för arbetskraftsinvandring och slopande av allmän visstid. Socialdemokraterna vill också sätta stopp för hyvling, stärka rätten till heltid och begränsa delade turer – men föreslår inga lagändringar. Underförstått är budskapet att förändringarna ska ske genom avtal mellan parterna, eller genom att kommuner och landsting styr upp offentlig verksamhet.

På en punkt utrycker sig Socialdemokraterna svagare än tidigare, nämligen kravet att bemanningsanställda inte ska få användas för att täcka permanenta uppgifter. Det kravet saknas i det nya programmet men var viktigt inför valet 2014.

Man kan också fråga sig varför Socialdemokraterna inte försökt att förbjuda allmän visstid under den mandatperiod som varit, utan driver frågan först i valrörelsen. En förklaring kan vara att partiet bedömt att ett slopande av allmän visstid inte skulle få stöd i riksdagen. En annan förklaring kan vara att partiledningen till sist påverkats av en stark opinion inom partiet. En tredje möjlighet är att den ändrade linjen främst är taktisk, att den handlar om att vinna röster.

Jonas Sjöstedt (V) kräver ofta lagstiftning i arbetsmarknadsfrågor.

 

Vänsterpartiet utmärker sig genom att ofta kräva lagstiftning, bland annat för att förbjuda hyvlade tjänster och för att göra heltid till norm. Vänstern vill också ta bort de gällande två undantagen i turordningsreglerna och säger nej till det förslag om begränsningar av strejkrätten som arbetsmarknadens parter har enats kring. På dessa punkter är Vänsterpartiet ensamt.

Miljöpartiet stödjer den socialdemokratiska politiken, men med ett undantag: arbetskraftsinvandring från tredje land.


Analysen av partiernas
arbetsmarknadspolitik i Arena Idés arbetsmarknadspolitiska rapport ger en god bild av vilka förändringar som är att vänta om Alliansen eller delar av Alliansen tar över makten efter valet. Troligast är att förändringar kommer att ske där allianspartierna får stöd av SD. Det handlar om sex frågor:

  1. Uppluckrade turordningsregler i las. Centerpartiet kommer dock knappast att få igenom sitt långtgående krav. Mer troligt är att Liberalerna och SD får igenom sina förslag, det vill säga att undantagen i turordningsreglerna utökas från två till fem anställda i mindre företag.
  2. Lagstiftning om lägre ingångslöner. På denna punkt har Alliansen enats kring förslaget om inträdesjobb för ungdomar och nyanlända, medan SD föreslagit lärlingsjobb. Här går det förmodligen att hitta ett förslag som alla kan enas kring.
  3. Arbetsförmedlingen avskaffas i sin nuvarande form. Jobbförmedlingen tas över av privata aktörer. På denna punkt är Alliansen och SD eniga.
  4. Inskränkningar i fackets rätt till sympatiåtgärder. Även på denna punkt råder enighet mellan Alliansen och SD.
  5. Större acceptans för tillfälliga och tidsbegränsade anställningar. Allianspartierna och SD driver en rad förslag som skulle öka antalet osäkra jobb. Det handlar bland annat om synen på allmän visstid, staplade turer och egenanställningar.
  6. Förlängda provanställningar från sex till tolv månader. Detta kräver dock att Alliansen kan påverka SD, men mycket talar för att det är möjligt. Dels är SD fokuserat på arbetskraftsinvandringen och böjligt i andra frågor, dels har SD redan gått med på att förlänga provanställningar för ungdomar genom förslaget om lärlingsjobb.


Om samtliga dessa f
örändringar drivs igenom skulle Sverige stå inför ett systemskifte på arbetsmarknaden. En konsekvens skulle bli svagare fackliga organisationer, vilket skulle underminera den svenska modellen. Med svagare parter på arbetsmarknaden skulle den oundvikliga konsekvensen bli en ökad statlig intervention, kanske i form av allmängiltigförklarade kollektivavtal och statliga minimilöner.

En annan konsekvens skulle vara att klyftorna mellan olika arbetstagargrupper skulle förstärkas, både genom ökade löneklyftor och genom fler osäkra jobb.

På sikt skulle förskjutningarna skapa ett nytt Sverige – ett mer segregerat och hårdare land.

***

Läs mer om partiernas förslag i Arena Idés arbetsmarknadspolitiska rapport 2018 – Vem står upp för arbetsrätten och lönerna?. I rapporten finns omfattande hänvisningar till forskning och källor som visar partiernas positioner.

Rapporten har även presenteras på SvD Debatt.

***

Följ Arena Essä på Facebook