ESSÄ. Nedan återpublicerar vi texter av bland andra Aase Berg och Athena Farrokhzad, tagna ur Nyliberal ordlista – en politisk och poetisk stridsskrift som synliggör hur ideologi förändrar språket och styr våra ordval, utgiven på Arenagruppens förlag Atlas.

1. Ankar|barn substantiv ~et ~en


Av ankare • anordning att hålla fartyg på plats o. barn • yngre person; avkomling

I anv.: ”Ankarbarnet kan fungera som inträdesnyckel för resten av familjen”, Dagens Nyheter 29/7 1997.

Ankarbarn som begrepp förekom i etablerade medier för första gången under mitten av 90-talet. Begreppet bygger på myten om barn som skickas ensamma för att föräldrarna senare ska beviljas uppehållstillstånd i landet som anhöriga. Ordet misstänkliggör barn för att nyttja asylrätten utan att ha skäl till det. Släktingar till barn som fått stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter eller på grund av att barnet inte kunnat utvisas för att föräldrarna inte gått att hitta får i regel inte uppehållstillstånd genom anknytning. Av de 4 200 ensamkommande barn som fick stanna i Sverige 2007–2010 fick bara tio procent återförenas med en anhörig som anknytningsinvandrare.

Ankar|barn  (av: Athena Farrokhzad)

I

Det är blodets dag

Det är jordens natt

Släpp nu relingen, lilla skatt

*

Ett barn är fött på denna dag

Ett barn ska förankra

Ett barn ska ge sin mor rätt till jord

Ett barn ska väg bereda

*

Vilket barn är inte ett ankarbarn

Vilken mor griper inte efter bottnar

*

Det är nattens blod

Det är dagens jord

Det är en otrygg hamn

Trots att moderns famn

lärt barnet viska havets namn

II

Det är barnets blod

Det är moderns jord

Sjunk nu till botten, älsklingsord

*

De som inte har jord har blod

Det som är blod ska spillas

Det som spills ska stelna till jord

Det är i jord barn ska växa

*

Vilken mor är inte en segelbåt

Vilket barn vill inte förankra

*

Det är blodets mor

Det är jordens barn

Det är ett lyckokast

Snart är ankaret fast

Och modern släpper sin tunga last

***

2. Enkla jobb adjektiv, substantiv ~et; pl. ~

Av enkel • inte svår, lätt o. jobb • arbete, anställning; knog, slit

I anv.: ”Arbetsmarknadens parter tar inte sitt ansvar när de kommer överens om alltför höga minimilöner. Därför bör snarast utredas hur lagstiftningen kan förändras för att underlätta för att fler enkla jobb ska kunna växa fram”, motion av Sofia Fölster och Maria Malmer Stenergard (M) 5/10 2016.

Ett arbetsmarknadspolitiskt förslag som riskerar en etablering av ett låglöneproletariat. Den 21 december 2015 uttalade den socialdemokratiska regeringens expertmyndighet, Finanspolitiska rådet, att flyktingkrisen ställer krav på fler enkla jobb med låga löner, jfr Flyktingström. Med detta avsågs exempelvis fler jobb inom RUT- och ROT-sektorn. Man kan fråga sig vad enkelheten består i inom dessa jobb som är fysiskt tunga med obekväma arbetstider, delade turer och låg lön.

Det uttalade syftet var att underlätta för utrikes födda att få in en fot på den svenska arbetsmarknaden. Förslaget motiverades bland annat av en idé att majoriteten av de människor som flytt till Sverige inte har kvalificerade utbildningar. ”Det är en jättestor resa som många människor som har kommit hit gör, från ganska primitiva samhällen till ett väldigt avancerat samhälle” som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling uttryckte det till Svenska Dagbladet 31 maj 2016. Östling motiverar politiska beslut om särskilda arbetsmarknadsregler för nyanlända genom att reproducera den koloniala idén om väst som ett högre utvecklat samhälle. Det största hindret för nyanlända på arbetsmarknaden är att utländska universitetsbetyg inte kan översättas på ett korrekt sätt och den diskriminering som exempelvis gör att personer med namn som Mohammed byter namn till något mer ”svenskklingande” namn som Johan.

***

3. Flex·ibil·itet substantiv ~en
 • anpassningsbar, föränderlig; böjlig; som på ett sätt kan anpassas efter omständigheterna

I anv.: ”Ge exempel på när du var flexibel”, cv-tips från vuxenutbildningsföretaget Eductus 2018.

Ordet förekom i etablerade medier första gången 2006. Flexibilitet är en ofta efterfrågad och positivt laddad egenskap i jobbannonser, jfr Driv. I realiteten innebär en flexibel tjänst ofta en visstidsanställning eller en behovsanställning, obekväma arbetstider, uppdelade turer eller inringning med kort varsel, jfr SMS-anställning. Vanligt förekommande inom exempelvis RUT-branschen, se RUT, där de flesta jobb är behovs- eller timanställningar.

Behovet av flexibilitet används även i samband med krav på avregleringar som möjliggör ekonomiska frizoner. Ekonomiska frizoner beskrivs ofta som ett av de främsta botemedlen mot det nya utanförskapet, se Utanförskap. Unga och nyanlända som befinner sig i utanförskap förväntas vara flexibla och kompromissa med arbetsrätten i form av osäkra anställningsförhållanden och otrygga villkor.

I realiteten innebär en flexibel tjänst ofta en visstidsanställning eller en behovsanställning, obekväma arbetstider, uppdelade turer eller inringning med kort varsel, jfr SMS-anställning.

***

4. Skatte|lätt·nad substantiv ~en ~er


Av skatt • obligatorisk avgift till stat eller kommun o. lättnad 1 känsla av befrielse och avspändhet (och över att någon anledning till bekymmer försvunnit) 2 lindring av ngt som vållar bekymmer, smärta e.d.

I anv.: ”Vi ser behov av fler skattelättnader framöver, främst för dem med låga inkomster”, Ulf Kristersson (M) och Elisabeth Svantesson (M) i Dagens Nyheter 9/1 2017. Jfr Tryck.

Värderande ord som indikerar att sänkta skatter ger känslan av befrielse och lättnad. Exempel på skattesänkningar som genomfördes under Alliansregeringen var avskaffandet av förmögenhetsskatten, att fastighetsskatten ersattes med en kommunal avgift, och de fem jobbskatteavdragen. Jobbskatteavdraget är ett tydligt exempel på hur regeringen ställer låginkomsttagare och personer som får bidrag mot varandra.

***

5. Valfrihet substantiv ~en ~er
 • möjlighet att välja utan inskränkningar

I anv.: ”Utan vinst ingen valfrihet”, Göteborgs-Postens ledare 25/6 2013.

”Visst vill vi kunna välja bil och mobiltelefon. Men betydligt mer angeläget är det att vi som individer och familjer kan påverka vilken skola våra barn går i och vilken tandläkare, läkare och vård som vi blir beroende av”, skriver Hans Bergström, docent i statsvetenskap och före detta chefredaktör på Dagens Nyheter, i sin rapport Valfrihet och välfärd – ett liberalt perspektiv från 2013.

Nyliberala idéer har sedan länge haft ett tydligt inflytande på den svenska offentliga sektorn. Privatiseringar som starkt drev på för att få bort det offentliga monopolet inom välfärden. ”Ökad valfrihet” var ett av de synligaste budskapen i valrörelsen.

Sedan dess har ordet ”valfrihet” använts för att motivera privatiseringar och sänkta skatter. Vid genomförandet av de totalt fem jobbskatteavdragen, mellan åren 2007 och 2011, var valfrihet ett av de bärande argumenten.

Nyliberala idéer har sedan länge haft ett tydligt inflytande på den svenska offentliga sektorn.

Forskning om privata alternativ och konkurrensutsättning inom välfärdssektorn har visat att även om valfrihet för medborgarna i sig kan betraktas som ett egenvärde kan det ifrågasättas hur väl denna valfrihet fungerar. Ett tydligt exempel på när marknadens drivkrafter inte tjänar verksamhetens syfte är när skolor driver upp elevernas betyg för att öka sin konkurrenskraft. Vidare begränsas valfriheten ofta av barriärer som ekonomiska förutsättningar, platsbrist eller geografiska avstånd till alternativa utförare. Valfrihet tenderar att främja segregation då resursstarka individer bäst lär sig utnyttja systemet och friskolor i högre utsträckning prioriterar att ta in resursstarka elever.

***

6. Vi pronomen, objektsform oss • jag och de andra i den grupp som talaren etc. räknar sig till; med el. utan innefattande av lyssnaren etc.

Vi  (av: Aase Berg)

Ordet ”vi” är ett ytterst lömskt pronomen och själva grundfundamentet i den nya exkluderande ordningen. Det används för att skicka ett budskap om gemenskap, omtanke och samsyn, i synnerhet i lägen där det inte finns någon gemenskap och där samsynen snarare skapas av ordet vi än beskriver en redan existerande överensstämmelse: Om ni vill vara med i vårt vi så måste ni vara och tycka som vi. Ordet är en besvärjelse om normalitet och tillhörighet. Det används medvetet av politiker och pr-strateger, omedvetet av en jävla massa andra som tror att det är harmlöst.

Man kan se användningen av vi-formen i relation till du-reformen, den medvetna politiska språkförändring som genomfördes under decennieskiftet mellan sextio- och sjuttiotalet för att förenkla och demokratisera kommunikationen. I det tidigare rätt styltiga direkta tilltalet krävde artigheten och klasspositionerandet att man använde ordet ”Ni” eller första person singularis eller titlar.

En mer smygande reform var yuppieerans egotrippade jag-reform, där alla omedvetet började referera till sig själva i första hand.

Ordet ”vi” är ett ytterst lömskt pronomen och själva grundfundamentet i den nya exkluderande ordningen.

Och nu har vi alltså, helt utan att lägga märke till det, genomgått ytterligare en förskjutning i språkbruket: vi-reformen. Ordet kan ibland användas utan att skrivas ut, som i den här rubriken: ”Sverige måste vara lika hårda mot Erdoğan som Tyskland.” Ni ser, det är grammatiskt fel. Sverige är singularis. Det borde stå ”hårt”, inte ”hårda”. Men grejen här är att Sverige är ett underförstått vi: ”Vi i Sverige måste vara lika hårda …” Alltså, de två första orden kan falla bort eftersom alla ändå vet att de står där. Den här sortens skrivningar blir allt vanligare.

Ordet vi halas även ofta fram, och då helt öppet, när nyliberalismen ägnar sig åt känslor, i politiska lägen där kärlek behövs som smörjmedel och handelsvara.

Det är då ni börjar prata om att ”öppna våra hjärtan” eller ”vi måste ta hand om våra nära och kära”.

Detta är as if-känslor, ett skådespel om omsorg, som har ersatt den verkliga empatin.

Ordet vi används också med känslomässig underton när samhället bestämmer sig för att vissa invånare ska tämjas till offer. ”Vi måste ta hand om våra gamla” eller ”Vi måste ta hand om våra funktionsnedsatta” är slogans som domesticerar medborgare med någon form av användbar akilleshäl. Vad som egentligen yttras är följande: ”Vi måste ta hand om våra husdjur”. När vi måste ta hand om ”våra invandrare” eller ”våra nyanlända” är det inte så mycket en omsorgsmarkör som ett sätt att mörka gränslandet mot slaveri. Tänk er en Bert Karlsson som uttalar sig om ”mina flyktingar”. Big no-no, även om det vore sant.

När ordet ”våra” används utifrån om en grupp är det alltså ett djupt föraktfullt och förringande tilltal som låtsas vara omtänksamt och ombryende, men som i själva verket försätter objektet i underläge genom att förutsätta att objektet är i underläge. Det får bara användas om förlorare som blottar strupen eller som kommer att blotta strupen när man säger åt dem att ”ni är en sån grupp som blottar strupen”. Till exempel undergivna pensionärer (nu är inte pensionärer alltid en undergiven grupp, det finns en hel del aggressiva element där, men antalet tacksamma pensionärer är tillräckligt för att uppnå den kritiska massa där gruppen som helhet låter sig definieras i nedvärderande termer).

När en grupp kallas för ”våra” betyder det att vi talar om de Goda Offren, om duktiga losers.

Om man försöker annektera en grovt kriminell till det språkliga samhällsviet så skiter han (sällan hon eller hen) i det och säger go fuck yourself, jag ingår inte i ert vi, jag snor hellre era pengar eller skjuter vilt omkring mig.

Det är möjligt att de kriminella också har ett slags akilleshäl – det är ju faktiskt oerhört jobbigt och farligt att begå brott och det finns ingen krishanteringspersonal eller stödgrupper eller livförsäkring om det skiter sig. Men eftersom brottslingarna själva ignorerar den sociala ordningen eller kanske ser sig som rebeller snarare än som utsatta så biter den nedsättande skeninkluderingen nästan aldrig på dem.

Därför förekommer inte fraser som ”Vi måste ta hand om våra kriminella” i ert manipulativa slentrianlingo. ”Vi måste ta hand om våra prostituerade” har jag heller aldrig sett uttryckas i informationskampanjerna för sentimental Vård & Omsorg.

Orden vi och våra används bara om offer ni gillar. Anledningen till att ni gillar dem är att ni vet att ni har makten över dem.

Även den nyliberala kassakon kärnfamiljen (även i sina varianter bonusfamiljen och regnbågsfamiljen), som cementeras för att familjesektmedlemmarna ska köpa grejer och upplevelser som signalerar att de är normala, marknadsförs med hjälp av ordet vi. De som har lyckats livspussla fram ett hjälpligt fungerande familjeprojekt har dessutom lurats att internalisera ordet och tro att de har hittat på det själva. Här vore det faktiskt på sin plats med en återgång till jag-reformen.

När kärnfamiljer och uttråkade äktenskapspar ska frambesvärja sin egen lyckadhet och promota sin gemenskap pratar de nämligen ofta helt oreflekterat i vi-form, utan att precisera vilka som ingår i viet: ”När vi var i Thailand”, säger Cilla till en främmande människa på mingelpartyt, istället för ”När jag och Putte var i Thailand”. Dessutom uttalar hon sig om kärnfamiljsbarnen, även när hon pratar med ytliga bekanta, i vi-form. ”När våra barn gick på dagis”, säger hon, istället för ”när barnen” eller rent av ”mina barn” gick på dagis, och detta oavsett om motparten vet att hon är gift eller vem hon är gift med. Det har ingen betydelse vem som ingår i det där viet, det viktiga är att markera en orubblig enhet. Men att markera är inte samma sak som att uppleva. Tvärtom kan markerandet vara ett sätt att dölja ett uselt familjeliv.

Viandet beror alltså inte på att Cilla och Putte är passionerat symbiotiska. Det beror på att de är skiträdda för att stå på egna ben, skiträdda för att vara i ett förhållande som erkänner kärlekens inneboende ensamhet. ”Vi” är en markör för ytlig trygghet. Kärnfamiljens medlemmar är varandras kastrerade husdjur.

Eftersom ett vi nästan alltid förutsätter ett de, kan man motverka det språkliga maktmissbruket genom att identifiera sitt eget icke-vi. Vilka skulle få vara med i mitt vi, och vilka är de andra för mig?

Nästa steg är att fundera över vilka som inte har lust att vara Våra husdjur, och hur de i så fall ska hanteras språkligt. Eftersom ett vi nästan alltid förutsätter ett de, kan man motverka det språkliga maktmissbruket genom att identifiera sitt eget icke-vi. Vilka skulle få vara med i mitt vi, och vilka är de andra för mig? 
Man behöver inte börja älska de andra. Däremot kan det vara bra att ha koll på sina egna uteslutningsmekanismer. Att lära känna sin fiende bättre än sig själv har alltid varit en utmärkt överlevnadsstrategi, betydligt mer effektiv än att ingå i en klistrigt narcissistisk uppvisningsgemenskap där din vän vänds till fiende i samma ögonblick som hen eller du kan plocka sociala pluspoäng på avståndstagandet.

Här finns det mycket att lära av personer med högfungerande autism, alltså människor med psyken som är diametralt motsatta mot de marknadspolitiska narcissisternas.

Autisten Iris Johansson skriver i sin mycket fascinerande självbiografi, En annorlunda barndom, om sitt förhållande till ordet vi. Att alla som finns i ett rum ingår i ett vi och att någon av dem kan ta ordet för alla närvarande genom att säga ”vi tycker”, det har hon inget problem med. Men en dag har vägsamhällighetsföreningen möte i familjens kök. Hela styrelsen är inte där, men en ledamot som är närvarande säger till Iris farbröder: ”Vi har beslutat att ha oljegrus som beläggning på vägen”. Iris farbröder tittar på varandra och en av dem svarar: ”Men det är ju inte vi med på.”

Autisten hajar naturligtvis noll: ”här var det några i rummet som sa vi om sig och några andra som också sa vi om sig och som inte var eniga med de första vi.”

Just det. Tänk igenom det här en stund. Visst, det kan handla om semantiskt finlir, men inte bara. Det väcker också många tankar om vem och i vilka lägen man nästan osynligt kan utesluta och inkludera människor i viet, och hur rörligt och abstrakt detta ihopkittande pronomen egentligen är.

Men obs: man skulle också kunna anföra att ordet vi är en motstrategi mot den nyliberala individualismen, mot fixeringen vid egot och jaget, typ den gamla proggslagdängan

”Aldrig aldrig aldrig, aldrig ger vi upp, för vi är träd med djupa djupa rötter, aldrig ger vi upp!” eller sjuttiotalets naiva Tillsammans-ideologi.

Nej.

Solidaritet ryms inte i en etikett eller en slogan, inte heller i regler om att man måste äta halm och bo i skabbiga kollektiv och tycka att ABBA är ondskan. Solidaritet är en handling som förutsätter kunskap om de egna gränserna. Den gränslösa språkliga vi-geggan syftar bara till att omskola alla andra till att följa det mäktigaste egots agenda. Den som känner verklig tillit till sin partner eller sin grupp behöver inte manifestera eller besvärja fram något vi.

Den som vet att det finns ett vi på riktigt är rädd om ömsesidigheten. Därför måste vi vara mycket försiktiga med att använda ordet vi.

***

Vill du läsa hela Nyliberal ordlista? Köp boken här.

***

arenaessa1

Följ Arena Essä på Facebook

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena