Partiprogram Moderaterna ska skriva nytt partiprogram. Det är uppenbart att partiet redan i sin praktik avlägsnat sig kraftigt från gällande program, skriver Per Sundgren som har tittat närmare på tidigare omläggningar av moderat kurs.

Det moderata partiprogrammet från 2011 har uppenbarligen åldrats snabbt. Det skrevs då Moderaterna innehade regeringsmakten och framställde sig som det statsbärande partiet. Partiet omfamnade den svenska modellen och framställde sig som det enda arbetarpartiet. Nu ska denna framgångsrika period, Reinfeldtåren, vädras ut. Det är uppenbart att partiet redan i sin praktik avlägsnat sig kraftigt från 2011 års partiprogram.

En mening som ”Moderaterna värnar asylrätten och vill att Sverige tillhör de länder som tar ett stort ansvar och undsätter människor som är i nöd” skaver säkerligen, så därför behövs ett nytt program. Inte för att peka ut någon ny riktning framåt, utan mer för att bekräfta den kantring åt mer traditionellt konservativt håll som redan skett. Men för att förstå hur det kan svänga när partiprogram skrivs låt oss granska de tidigare programmen. Fokus i granskningen är jämlikhetsfrågan eller ägandet. Bland annat har jag noterat när ordet jämlikhet dyker upp i partiprogrammen och det är först mot slutet av 1900-talet.

Konservativa värden
Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet, bildades 1904. Enligt det första mycket korta programmet var syftet att värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Det var ett upplösningsarbete som bestod i att dessa krafter ville ”främja de obemedlade flertalets intressen.” Förbundet däremot är tydligt i sitt försvar för det bemedlade fåtalets intressen. Jämlikhet är ett självklart negativt värde och det den allmänna rösträtten det hot som tvingade fram en organisering av konservativa krafter. I valuppropet 1917 vänder sig förbundet mot det förslag till författningsreform, dvs den allmänna och lika rösträtten, som framförs av socialdemokrater och liberaler.

Gentemot det split som klasser står för betonas i programmet från 1919 och 1934 det nationella värdet och inte minst den personliga dugligheten. ”Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar”, är förstås ur detta perspektiv motsatsen till det klassvälde och den klasskamp som arbetarrörelsen står för. Andra konservativa värden är hem och familj, kristen tro och äganderätt. Alldeles efter kriget i det omfattande handlingsprogrammet från 1946 är dock tonen delvis ny.  Även den politiska högern vill nu stå för ett ansvarsfullt reformarbete. Dugligheten är fortfarande central, men också ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. Högerns politiska strävanden står nu, hävdas det, i samklang med arbetargruppernas krav på ekonomisk och social trygghet. Man vill t ex ”främja ekonomisk utjämning mellan barnfamiljerna och övriga medborgare” och mellan stad och landsbygd. I partiprogrammet från 1956 är det fortsatt traditionella konservativa värden som hävdas. Sverige ska byggas på ”den nationella samhörighetens grund”, familjen, den kristna tron och den enskilda äganderätten är centrala värden, liksom ”en demokratisk av klassintressen oberoende statsmakt”. ”Centraldirigering och statligt förmyndarskap skall motarbetas.”

I handlingsprogrammet från 1993 finns ordet jämlikhet två gånger, men båda gångerna som något negativt som måste motarbetas.

Liberal vändning
Tendensen från 1946 års handlingsprogram att bredda perspektivet återkommer i partiprogrammet från 1969. Utan att ordet jämlikhet uttalas är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.

Att Moderaterna håller på att överge traditionellt konservativa positioner blir än tydligare i 1978 års idéprogram som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Kritik riktas mot tendenser till planekonomi och det hot som utgörs av ”den offentliga maktapparaten”. Facklig organisering och medinflytande är dock viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.

I handlingsprogrammet från 1993 finns ordet jämlikhet två gånger, men båda gångerna som något negativt som måste motarbetas. Det är välfärdsstatens experter som missriktat försökt ”främja jämlikhet och människans frigörelse från ömsesidiga beroenden”. Dessa experter har inte förstått styrkan i den lilla världens ideal som står mot ”socialismens jämlikhetsideal”. Jämlikhet är uppenbarligen ett värde som man måste förhålla sig till. I den lilla världen finns familjen med den trygghet och gemenskap som nu hotas av välfärdsstatens växande offentliga sektor.

I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.

Programmet från 2001 tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund. Det är den för stora välfärdsstaten som utgör det största hotet mot individen och som skapar ett nytt klassamhälle, där människor tvingas leva på bidrag istället för att genom egen ansträngning lyckas. ”Men skillnader ska kunna minskas”, inte bli hinder för människors möjlighet att utvecklas, vilket är ”verklig jämlikhet”. Jämlikhet har i grunden inget med ekonomisk utjämning att göra utan knyts till människors individuella möjligheter att lyckas. Likhetstänkande är förkastligt. Jämlikhet ska istället befrämja individers möjlighet att vara unika och olika. Verklig jämlikhet är helt enkelt olikhet och individualism.

Det statsbärande partiet
Idéprogrammet 2011 är skrivet i ett helt nytt politiskt läge och därför värt att granska extra noga. Moderaterna, som nu kallar sig Nya Moderaterna, är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd och rättvisa, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av det moderata idéarv som har sina rötter i ”traditioner och värderingar som kommer från upplysningstidens uppbrott mot överhet och dogmer”. Denna tradition har moderaterna fått försvara mot motståndare ”som förringar demokratin, relativiserar människans rätt till frihet, bagatelliserar minoriteters rättigheter och talar om jämställdhet med förakt.” Att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna, som till och med går så långt att de hävdar att Moderaterna varit drivande i frågan om kvinnlig rösträtt och i motståndet mot apartheid.

En jämförelse med programmet från 2001, skrivet i opposition och under tydligt inflytande av  nyliberalt tänkande, är intressant. I det programmet omtalas politiken och den offentliga sektorn som ”hinder och maktinstrument”, som de särintressen, som står i motsats till den enskilda människan.  Hur annorlunda låter det inte 2011. Den välfärdsstat som ”gått fel” 2001 hyllas nu. Politiken har nu blivit något positivt som bygger samhället och är garanten för medborgarnas rättigheter. Den offentliga sektorn behövs, men den får inte bli ”allomfattande”. Den kritik mot kollektiva lösningar och den skepsis mot politik som tidigare utmärkt Moderaterna har nu nästan försvunnit. ”Politiken, fackförbund, företag och det civila samhället har var för sig och gemensamt ansvar för att skapa delaktighet och sammanhållning.” Den nya ställningen som det statsbärande partiet har medfört en tydlig förskjutning i synen på det som kallats den svenska modellen, välfärdslandet Sverige. Den modellen försvaras nu och är rent av som redan kunnat konstateras en produkt av ett moderat idéarv.

Individualism och arbetslinje
Centralt i handlingsprogrammet från 1993 och idéprogrammet från 2001 är den uppdelning som görs i den lilla och den stora världen. Den lilla världen står för vänner och släkt, och inte minst för familjen, ”det trygga samhällets viktigaste hörnsten”. Mot denna lilla värld står som ett hot den stora värld som har blivit kollektivistisk, opersonlig och kall, dvs det socialdemokratiska Sverige. Denna rest av ett socialkonservativt förflutet är helt bortrensad i det nya idéprogrammet från 2011. Inte heller sker någon som helst hänvisning till den kristna tradition som fortfarande var viktig 2001. Den moderata betoningen ligger nu på människans rätt att ”få vara sig själv”. Politikens uppgift är att göra det möjligt för människor ”att utvecklas till allt de kan vara”. Med denna upprepade formel, att få vara sig själv, vill Moderaterna uppenbarligen avlägsna sig från den individualism som förknippas med egoistisk nyliberalism. Att istället betona hela människan och rätten att få vara sig själv anknyter till det tänkande som alla dessa självhjälpsböcker är fyllda av, lite New Age istället för kyrkans kristendom.

Hur detta till synes medkännande och sympatiska själv ska förenas med arbetslinjen är onekligen ett problem. För det måste ju trots allt finnas ”belöningar till dem som anstränger sig”. En allt för långt driven jämlikhet skapar ofrihet för ”individen som upplever att det blir väldigt lite kvar att leva på när skatten är betald”. Ett rättvist samhälle ”eftersträvar inte att utjämna alla skillnader eller olikheter mellan människor, det bejakar istället att alla får likvärdiga chanser att lyckas.” Men chanser att lyckas innebär förstås också chanser att misslyckas. Samtidigt som arbetslinjen ska ”minska klyftorna” är klyftor viktiga som incitament, det ska helt enkelt löna sig att arbeta och inte minst att anstränga sig. Men inom denna ram är Sverige ”ett sammanhållet land med hög grad av jämlikhet mellan medborgarna.” Jämlikhet handlar om de rättigheter vi har som medborgare. Den allmänna folkskolan, som dåtidens konservativa motarbetade, framhålls som den viktiga grunden för medborgarskapet. Dock med den markeringen att det aldrig får ”bli viktigare att alla lär sig lika mycket än att alla lär sig tillräckligt mycket.” Till dessa rättigheter hör förutom rätten till utbildning också rätten till lika behandling oberoende av kön, religion och sexualitet, ”med dessa och andra jämlikhetsvärderingar görs inga kompromisser” enligt det moderata idéprogrammet.

Nytt jämlikhetsbegrepp
Låt oss summera. I början av 1900-talet var jämlikhet ett självklart negativt värde för den politiska högern. Både politisk och ekonomisk jämlikhet sågs som ett hot mot den samhällsordning som försvarades av högern. Sociala och ekonomiska klyftor är ett nödvändigt utslag av den rättvisa som består i att den som är duglig och anstränger sig får mer än den som inte anstränger sig. Denna grundtanke finns kvar orubbad i alla program, även i det från 2011. Men med den tillväxt av den offentliga sektorn som sker efter kriget förändras den moderata inställningen till vad som kan kallas för sociala och medborgerliga rättigheter. På detta område ska jämlikhet råda. Människor ska ha rätt till utbildning och sjukvård på lika villkor och diskriminering på grund av kön, religion och etnicitet kan inte accepteras. Jämlikhet är i programmet från 2011 inte längre ett entydigt negativt begrepp. På samma sätt som man i sin retorik tagit över en rad värdeord förknippade med arbetarrörelsen fyller man nu ordet jämlikhet med nytt innehåll. Ekonomisk utjämning är i själva verket ett avgörande hinder för den jämlikhet som eftersträvas i det moderata programmet. Denna jämlikhet handlar om den enskilde individens möjlighet till personlig utveckling, en utveckling som hotas av för långt driven ekonomisk utjämning och en för stor offentlig sektor.

2011 års program, lätt justerat 2013, gäller uppenbarligen inte längre. I sin kamp för att behålla ställningen som det största och viktigaste borgerliga partiet avlägsnar sig partiet nu i snabb takt från 2011 års idéprogram, som ju i så hög grad är ett uttryck för epoken Reinfeldt/Borg. Nu är partiet åter ett oppositionsparti som har ett starkt behov av att återta konservativa positioner.