ESSÄ. 800 miljoner kvinnor har mens varje dag. Inför den internationella mensdagen på måndag (28 maj) publicerar Arena Essä ett utdrag ur Anna Dahlqvists bok Bara lite blod (Atlas), nu aktuell i engelsk översättning.

Min skam som vuxen: En tvekan inför att säga ordet mens. Rösten tappar lite i styrka. Det är som om det förminskar mig, att erkänna att jag har mens, det gör mig sårbar. Jag är styrd av ett biologiskt fenomen som jag inte kan kontrollera och som skiljer ut mig från de andra, de som inte har mens – de som har kontroll.

Skam, genans, förvirring och rädsla var några av de vanligaste känslorna som drygt femtio personer från 34 olika länder i sex världsdelar uppgav när de skulle beskriva sin första mens. I studien Women’s Menarche Stories from a Multicultural Sample från 2004 berättar flera också om glädje, stolthet och spänning, men de negativa känslorna – som skam och genans – fanns alltid med. I världsdel efter världsdel, land efter land.

Jag tar för vana att fråga alla jag intervjuar i samband med min bok vad de tror att mensskammen beror på. Vad är grunden?

Varför är det så viktigt att dölja mensen? Att undvika fläckar, gömma mensskydd och undvika att nämna smärtan. Där finns bristen på kontroll. Blodet finner sin väg ut, omöjligt att hålla tillbaka i väntan på en toalett. Där finns andras äckel, en känsla av smuts. Men kanske är det ändå mest könet? Att i andras ögon bli en kvinna med allt vad det innebär: en föreställning om en barnafödande, sexualiserad varelse som också är en avvikare.

Alla känner inte skam över sin mens. Kanske finns det till och med hela grupper och platser utan mensskam. Kanske finns det de som inte ens har känt den mildare varianten av pinsamhet, att skämmas utan att det blir den mer djupt rotade skammen. De som inte känner något särskilt. De som känner stolthet och styrka. För många dämpas de negativa känslorna också med åren, klingar av helt för andra. Mensen kan vara en befrielse och ett friskhetstecken.

Men skammen är i högsta grad närvarande i den forskning jag tar del av, i böcker jag läser om mens, i reklam för mensskydd, i filmer jag ser och när jag pratar med människor om mens.

Bild från dokumentärfilmen ”Vi som blöder” (Zayera Khan, 2014).


I den svenska dokumentärfilmen
Vi som blöder av Zayera Khan (2014) berättar 20-åriga Lina om hur mens blev skamfullt för henne först när killarna i klassen sa att det var äckligt. När läraren pratade om mens gjorde killarna olika läten för att understryka äcklet. Konsekvensen för Lina och de andra med mens blev att de ”försökte dölja det intill döden”.

Att män utifrån sin maktposition som grupp definierar mens är en tes forskaren Sophie Laws driver i boken Issues of Blood – The Politics of Menstruation (1990). De brittiska män som hon har intervjuat om deras syn på mens säger bland annat att det finns något ”orent” över mensblodet, något som kroppen ”driver ut” och att det på så vis skiljer sig från annat blod. En av männen säger att han tänker på mensblod som smutsigt: ”[…] inte nåt jag skulle vilja röra … medan vanligt blod, det skulle inte störa mig alls.” Samtidigt säger flera av männen att de betraktar mensblod som vilket blod som helst.

Kanske blir idéerna om smuts som tydligast i reklamen. ”Ett slags eko av rådande attityder”, skriver Sophie Laws. Om det är ett tema som all världens mensskyddsförsäljare fokuserar på så är det just att vi ska vara rena och känna oss fräscha – något de också fått kritik för under många år. Ordet fräsch förekommer inte sällan i en slags underrubrik till själva namnet:

Dailyfresh …
Fresh Active …
Freshness …
ProFresh …
Ultra Freshness

Mensskydden ger ”en ren och fräsch känsla” och kan ha ”skydd mot dålig lukt”. Flera är parfymerade eller har en ”luktneutraliserande teknologi”. Eller som reklammodellen för ett av tampongföretagen sa: ”Ibland kan jag låtsas vara vacker, eller låtsas vara en superstjärna. Men jag kan aldrig låtsas känna mig fräsch när jag har mens.”

Säcken knyts ihop: De som inte menstruerar tycker att mens är smutsigt, vi som menstruerar känner oss ofräscha och skäms. De som tjänar pengar på mensskydd har ett tungt vägande säljargument som bekräftar vår smutskänsla.


Bland mensskyddsföretagens säljargument
hittar jag också den här meningen: ”Vi älskar kvinnor och vill hylla kvinnligheten.” Mensen är utan tvekan könad. Trots att det finns många som är kvinnor utan att ha mens (efter menopausen, på grund av olika fysiska tillstånd, de som inte är ciskvinnor) eller som inte är kvinnor men ändå har mens (transmän, intergender). Mens är något som gör dig till det som kallas kvinna.

Mensen kan vara både en befrielse och ett friskhetstecken.

I Zayera Khans film Menstruation o/könad (2014) berättar tre trans/intergenderpersoner om upplevelser av mens. 29-årige Charlie som inte längre har mens säger att: ”Om jag har mens så betyder det att jag är kvinna och jag är inte kvinna så därför blev det en ganska jobbig grej.”

27-årige Robin som har mens men inte är kvinna vänder på perspektivet, utifrån sin erfarenhet: ”Jag tänker att mens inte behöver betyda kvinna.”

Jag tar för vana att fråga alla jag intervjuar i samband med min bok vad de tror att mensskammen beror på. Vad är grunden? För en del är svaret ganska enkelt, det låter sig förklaras i en enda mening som: ”Flickor har det men inte pojkar”, ”Det är en unik kvinnlig erfarenhet” eller ”Det är en skam över att vara kvinna”.

Det är en ”gendered shame” – en könad skam – som den amerikanska mensaktivisten Jax Gonzalez konstaterar när jag träffar henne på en konferens om mens och mänskliga rättigheter i Boston 2015. Under några dagar samlas forskare, aktivister och konstnärer från hela världen på Suffolk University för att prata om mens. Skammen är inte bara teoretisk. Konstnärernas bidrag leder till att universitetsledningen kräver att fönstren täcks för eftersom mensblodet, mensskydden och de nakna kropparna som figurerar i konsten kan upplevas som ”stötande”. Röda papper hängs upp.

Flera av dem som intervjuas om första mensen i studien Women’s Menarche Stories from a Multicultural Sample ger uttryck för ett motstånd eller en ovilja att tvingas in i kategorin kvinna. ”Jag kan aldrig glömma min upplevelse. Det var den dag jag insåg att jag inte kunde fly från det faktum att jag var kvinna”, säger en av dem. En annan: ”Jag minns att det jag tror upprörde mig mest var att min pappa och jag stod varandra mycket nära. Plötsligt separerade detta mig från honom.”

Det finns gott om bevis för att mens under många perioder och på många platser har tillmätts stor betydelse.

För Jax Gonzalez är dekonstruktionen av kopplingen mellan kön och menstruation eller att ”queera” menstruation en strategi för att bekämpa skammen.

– När du lyfter fram att det finns både män och kvinnor med erfarenhet av mens öppnas möjligheten att föra ett samtal om varför mens är så könat och varför det uppfattas så negativt. Och ju svårare mens blir att kategorisera, desto svårare blir det också att kontrollera.

Men det är långt ifrån bara en fråga om strategi, utan också ett självklart sätt att inkludera alla.

– Som till exempel att använda begreppet menstruerare i stället för kvinna, för att inte stänga folk ute. Alla som har erfarenhet av mens har också hanterat skam och tabu, säger Jax Gonzalez.


Med könet kommer sexualiteten.
Mens signalerar att du kan föda barn – en främmande tanke för många tonåringar. Men det är också en påminnelse om sex. I serieantologin Kvinnor ritar bara serier om mens (2014) bygger Anna Sjögren på könandet med sexualiteten: ”Jag tyckte det var pinsamt att det blev så uppenbart att jag var kvinna och inte flicka längre, att min kropp kunde föda barn plötsligt. Jag blev typ en sexuell varelse tänkte jag.” Hon fortsätter med att skriva att det också var en cool känsla, att hon samtidigt var stolt.

Den sexuella skammen lurar bakom tillsägelsen om att sluta leka med pojkar, något som framgår i flera av mina intervjuer med menstruerare i Kenya och Uganda. Uppmaningar som ”Du är en kvinna nu och du måste undvika pojkar” går bland annat igen i studier från Zambia och Senegal. Den indiska socialarbetaren Manjula Yuvaraj, som håller i mensutbildningar, förklarar att regler kring att flickor inte ska gå ut själva de första månaderna efter att ha fått mens handlar om ”sexuell uppmärksamhet” från pojkar och män. Ansvaret faller på flickorna, som ska hålla sig undan.

Allt som har med kvinnor och sex att göra blir skamligt, konstaterar Nazneen Huq som arbetar med kvinnors rättigheter, bland annat utifrån ett mensperspektiv, i Bangladeshs huvudstad Dhaka.

Allt som har med kvinnor och sex att göra blir skamligt.

Och kanske, funderar Nazneen Huq, är mensskammen och tystnaden föräldrarnas försök att skydda döttrarna från en ännu värre skam, en som förutsätter att de betraktas som sexuellt tillgängliga? Så länge de håller mensen hemlig förblir de barn i andras ögon och kan inte utkrävas samma ansvar för sex som i omgivningens ögon anses opassande.


Har det alltid varit så här?
Skamligt och pinsamt. Det är knappast något som gäller för allt blod. Inte heller något som nödvändigtvis gäller för all kroppsvätska som har med könsorgan att göra, som kiss och sperma. Mensblod är i en klass för sig.

Det finns gott om bevis för att mens under många perioder och på många platser har tillmätts stor betydelse. Mensblodet har betraktats som en kraft, både helig och förbannad, ond och god, livgivande och förgörande. Både i Uganda och i Kenya känner de flesta jag talar med till en föreställning om mensblod och infertilitet – även om de inte tror på den. Om någon ser ditt mensblod kan du bli infertil. En kvarleva från förr, menar de, men som fortfarande väcker oro. I Manipur i nordöstra Indien berättar en äldre kvinna att hon uppmanades att dricka en droppe mensblod när första mensen firades, i tron att det skulle skydda henne från sjukdomar.

”Extraordinärt” är ett begrepp som etnologen Denise Malmberg använder i Skammens röda blomma? (1991), en bok om mens i svensk tradition. I det svenska bondesamhället under 1800-talet var mensblodet något magiskt, kopplat till en kraft som kunde drabba både den som menstruerade och andra. I vissa dialekter kallades till och med mens för ”den röda makten”. Mensblodet hade en speciell status i det övernaturliga tankebygget och kunde användas för att både bota och förtrolla, inte minst som ett slags ”kärleksbrygd”. Denise Malmberg skriver också att det fanns föreställningar om att tyg ”hvaruti en jungfru menstruerat” kunde användas för att släcka eldsvådor.

Foto: rbmay (ccby2.0)

Studier av en historisk syn på mens bland urbefolkningar i Nordamerika, i Papua Nya Guinea och på flera platser i Afrika leder till liknande slutsatser om mensblodets förmåga och status. Mensblodet har skiljt ut sig, okontrollerbart och länge utan synbar funktion, men med en påtaglig regelbundenhet. En cykel som dessutom till sin längd – magiskt nog – sammanfaller med månens.

Den första menstruationen har uppmärksammats, och gör det fortfarande på många platser, med olika former av firanden eller riter där menstruationen betraktas som en livsavgörande förändring.

Men skamligt? Smutsigt? Ont? Inte nödvändigtvis. Skammen är inte en urhistorisk naturlag, lika lite som den gäller alla och alltid. Mens har återkommande betraktats som en kraft, mensblodet har i varierande grad kallats orent, i vissa fall har det bedömts som direkt farligt. Så småningom tycks det ha blivit ett självspelande piano av smuts och skam – ett patriarkalt maktmedel som ska förstås i ett sammanhang av uppdelning och hierarki mellan kategorierna man och kvinna.

Som Simone de Beauvoir formulerar det i Det andra könet (1949): ”Det är det sociala sammanhanget som ger penis värde och gör menstruationen till en förbannelse. Det ena blir symbol för manlighet, det andra för kvinnlighet och eftersom kvinnligheten innebär alteritet och underlägsenhet, blir den till förargelse när den visar sig.”


”Vin som kommer i dess närhet blir surt
, skördar som vidrörs av den går om intet, skott dör, frön i planteringar förtorkar, trädens frukter faller av, speglars klara yta, i vilken den blott vagt reflekteras, fördunklas, stålets egg och elfenbenets lyster mattas, svärmar av bin dör, till och med brons och järn drabbas med ens av rost, och en fruktansvärd stank fyller luften.”

Ofruktbart, uttorkat, dött, rostigt … Romaren Plinius den äldre skrev sin utläggning om menstruationens förgörande förmåga omkring år 77 i Naturalis Historia, ett uppslagsverk som fick stor spridning på den europeiska kontinenten och fungerade som referensverk i över tusen år. ”Kunskapen” levde kvar i spridda skurar ända in på 1900-talet, bland annat i Italien, Spanien, Tyskland och Nederländerna där det finns moderna exempel på föreställningar om att den som har mens kan få blommor och fruktträd att vissna.

I boken The Curse – A Cultural History of Menstruation (1988) räknar författarna också upp historiska exempel på idéer om att mensblod kan förstöra jakt, fiske, vatten, skörd – livets förutsättningar helt enkelt – från områden som i dag utgörs av Australien, Kanada, Nigeria, Sudan och Indien. Även i Sverige har det funnits föreställningar om att mensblod inte får blandas med vattenkällor.

Menstruation som ett orent hot, något som inte kan bli annat än skamfullt, går igen inom både religion och vetenskap – senare också upprepat av kommersiella intressen.

Den som har mens betraktas som ett hot, i behov av kontroll och reglering. Om en man kommer i kontakt med mensblod kan han till exempel få ”ihållande kräkningar, svart blod, huden kan lossna och till slut dör han”, enligt en sociologisk studie från 1940-talets Papua Nya Guinea, citerad i The Curse.

I både Bibeln och Koranen finns formuleringar om mensens orenhet, med ordval som onekligen väcker negativa associationer. I Tredje Mosebok i Gamla testamentet står det bland annat att: ”När en kvinna har menstruation och det kommer blod från hennes kropp, varar orenheten i sju dagar. Den som rör vid henne är oren till kvällen. Allt hon ligger på medan hon har sin menstruation blir orent, och allt hon sitter på blir orent.”

I andra suran i Koranen: ”De (troende) tillfrågar er angående månadsreningen. Säg: Det är en olägenhet; undvik alltså kvinnorna under reningen och kommen icke vid dem, förrän de blivit rena!”

Inom hinduismen kopplas menstruation till guden Indras halshuggning av en brahmin (en upphöjd/helig person) vilket var en synd som sedan föll på kvinnorna. Kroppsvätskor som svett, blod och tårar betraktas alla som en form av föroreningar. Så länge de håller sig på plats, det vill säga inuti kroppen, utgör de inte något hot men så fort de tränger ut får de en annan betydelse. De suddar ut våra gränser.

Det misogyna temat kopplat till mensblod går igen inom såväl hinduismen som judendomen, kristendomen och islam även om det kan ha funnits fler orsaker till föreställningar om orenhet och tabu.


På 1920-talet försökte
ett par amerikanska forskare ta mensblodets förgörande förmåga till nya nivåer genom att studera det de kallade ”menotoxin” – ett giftigt ämne i mensblodet som visade sig vara blott en fantasi, i Plinius svavelosande anda. Ända in på 1950-talet fortsatte andra hugade forskare att söka efter giftet i mensblodet och kopplade ihop det med idéer om att kroppen renas under menstruation.

Menstruation formulerad som ett orent hot, något som inte kan bli annat än skamfullt att bära, går igen inom både religion och vetenskap – senare också upprepat av kommersiella intressen.

Samtidigt som jakten på det giftiga mensblodet pågick i amerikanska forskningslabb användes menscykeln i Sverige i början av 1900-talet som ett skäl till att kvinnor inte kunde arbeta som läkare eller domare, alltför opålitliga som en följd av hormonerna – en form av argumentation som förekommit långt tidigare och dess värre även senare (när den varit till nytta för män).

Menstruationen tolkades som en avvikelse från den manliga kroppsmodellen, skriver idéhistorikern Karin Johannisson i boken Den mörka kontinenten (1994). Menscykeln gjorde kvinnan oförutsägbar, ett offer för obalans och kaos. Själva menstruationen behandlades mer eller mindre som en sjukdom, att kurera med stillhet och vila.

Mensskammen är en ”gendered shame” – en könad skam.

Mensmagin från det svenska bondesamhället tycks ha förlorat sin kraft och blivit en svaghet. Inte bara som sjukdom, utan också som ett tecken på bristande kontroll. När renlighet och disciplinerad hygien upphöjs till starka ideal vid förra sekelskiftet blir den röda blodfläcken ett tveklöst ”skamtecken”, skriver Denise Malmberg i Skammens röda blomma? (1991).

Mensskyddsreklamen fokuserade redan då på osynlighet, att kunna blöda utan att det syns eller märks. Mensblodet fortsätter att vara ”farligt”, men nu främst för kvinnan själv – vars blodfläckar bekräftar en idé om det opålitliga, kaotiska – och onormala – i att inte vara man.

På 1970-talet bygger den amerikanska feministen Gloria Steinem vidare på resonemanget om den könade mensskammen i den episka texten If men could menstruate. Om män hade mens, tänker Gloria Steinem, skulle mens bli en avundsvärd, manlig händelse att skryta om, ett bevis för att endast män kan gå ut i krig (”Du måste ge blod för att kunna ta blod”), inneha politiska maktpositioner och bli präster eller gudar (”Han gav sitt blod för våra synder”). Ett perspektiv som organisationen Wateraid lanserade i kampanjen If men had periods 2015 där riklig blödning och PMS blir ett tecken på styrka.

Den svenska och engelska utgåvan av Anna Dahlqvists ”Bara lite blod” (”It’s Only Blood”).


Mensskammen må vara abstrakt,
en svårmätbar personlig upplevelse, så självklar att den riskerar att försvinna i en global normaliseringsprocess med djupa historiska rötter. Men konsekvenserna av att leva med den är högst konkreta.

”Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”, lyder den första artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. En fjärdedel av de människorna – de som är födda fria och lika – har mens. Det är någonstans omkring två miljarder människor. Under en livstid blir det ungefär 3 000 dagar med mens, för var och en av oss som menstruerar. Alla de dagarna är inte nödvändigtvis präglade av skam, men den finns där, mer eller mindre påtaglig, för många.

Det är en skam som påverkar rätten till hälsa, utbildning och arbete, rätten att inte utsättas för förnedrande behandling och rätten att inte diskrimineras utifrån kön. Den påverkar möjligheten att delta i det offentliga livet, att kliva utanför dörren och hålla huvudet högt.

”Det är som om det – hur jag än gör – syns på mig”, säger den ugandiska mensaktivisten Charlotte Akello. När mensblodet och allt som skvallrar om dess existens ska döljas från omvärldens blickar går den som menstruerar inte fri.

***

Följ Arena Essä på Facebook