Vad bör vi lära barnet som kan hjälpa det att överleva med välgång i 2050 eller 2100 års värld?

ESSÄ. Med sina böcker Sapiens och Homo Deus har historikern Yuval Noah Harari blivit en av vår tids mest hyllade tänkare. Arena Essä publicerar här ett kapitel på temat utbildning ur hans nya bok 21 tankar om det 21:a århundradet.


Förändringen är det enda bestående

Mänskligheten står inför aldrig tidigare skådade revolutioner, alla våra gamla berättelser vittrar sönder, och än har ingen ny berättelse dykt upp som kan ersätta dem.

Hur kan vi förbereda oss själva och våra barn för en värld med så oförlikneliga omvälvningar och långtgående osäkerheter?


Ett barn som
föds i dag kommer att vara drygt trettio 2050. Om allt går bra kommer det att hänga med 2100 och kanske ännu vara en aktiv medborgare i början av det 22:a århundradet. Vad bör vi lära barnet som kan hjälpa det att överleva med välgång i 2050 eller 2100 års värld? Vilka slags färdigheter kommer det att behöva för att få ett jobb, förstå vad som händer omkring det och ta sig igenom livets labyrint?

Eftersom ingen vet hur världen kommer att se ut 2050 – för att inte tala om 2100 – känner vi dessvärre inte svaren på dessa frågor. Människor har naturligtvis aldrig kunnat förutsäga framtiden exakt, men i dag är det svårare än någonsin. Så snart tekniken gör oss i stånd att konstruera eller bygga om kroppar, hjärnor och medvetanden kan vi nämligen inte vara säkra på någonting – inbegripet sådant som tidigare föreföll vara fast och evigt.

För tusen år sedan, 1018, fanns det mycket som människor inte visste om framtiden, men de var ändå förvissade om att samhällets grundläggande drag inte skulle förändras.

Vi har ingen aning om hur Kina eller resten av världen kommer att se ut 2050.

Om du levde i Kina 1018 visste du att Songriket kanske skulle kollapsa före 1050, att khitanerna kanske skulle tränga in från norr och att farsoter kanske skulle döda miljontals människor. Men det stod klart för dig att också 1050 skulle människor fortfarande arbeta som bönder och vävare, att härskare fortfarande skulle vara beroende av människor för att bemanna arméer och förvaltningar, att män fortfarande skulle ha makt över kvinnor, att medellivslängden skulle ligga på runt fyrtio och att människokroppen skulle vara precis likadan.

År 1018 lärde därför fattiga kinesiska föräldrar sina barn hur man planterar ris eller väver siden, medan rikare föräldrar lärde sina söner att läsa konfucianska klassiker, skriva kalligrafi eller strida till häst – och lärde sina döttrar att bli anspråkslösa och lydiga husfruar. Det var ju uppenbart att dessa färdigheter fortfarande skulle behövas 1050.


I dag har
vi däremot ingen aning om hur Kina eller resten av världen kommer att se ut 2050. Vi vet inte hur människor kommer att tjäna sitt levebröd, vi vet inte hur arméer och förvaltningar kommer att fungera och vi vet inte hur förhållandet mellan könen kommer att te sig. En del människor kommer förmodligen att leva mycket längre än i dag, och människokroppen kanske själv kommer att genomgå oförlikneliga revolutioner tack vare bioingenjörskonst och gränssnitt direkt mellan hjärna och dator.

Därför kommer mycket av vad ungarna lär sig i dag troligen att vara irrelevant 2050.

För närvarande är alltför många skolor inriktade på att trycka i eleverna information. Det var rimligt förr då det var ont om information och censuren ofta förhindrade den långsamma spridningen av existerande information.

De är i stället upptagna med att sprida desinformation eller distrahera oss med irrelevanta ting.

Om du bodde i låt säga en småstad på den mexikanska landsbygden 1800 var det svårt för dig att veta mycket om den stora världen. Det fanns ingen radio eller tv, inga dagstidningar eller offentliga bibliotek. Även om du var läskunnig och hade tillgång till ett privat bibliotek hade du inte mycket annat att läsa än romaner och religiösa traktater. Det spanska imperiet censurerade alla lokalt tryckta texter strängt och tillät bara en liten rännil granskade publikationer importeras utifrån.

Ungefär detsamma gällde om du levde i en småstad i Ryssland, Indien, Turkiet eller Kina. De moderna skolorna markerade en gigantisk förbättring när de lärde alla barn läsa och skriva och förmedlade grundläggande geografiska, historiska och biologiska fakta.


Under 2000-talet
översvämmas vi däremot av enorma mängder information, och inte ens censorerna försöker blockera dem. De är i stället upptagna med att sprida desinformation eller distrahera oss med irrelevanta ting. Om du bor i en småstad på den mexikanska landsbygden och har en smartphone kan du ägna många livstider åt att läsa Wikipedia, se på TED-talks och gå på gratiskurser på nätet.

Ingen regim kan hoppas dölja all information den ogillar. Å andra sidan är det skrämmande lätt att förvirra allmänheten med motstridiga rapporter och utlagda villospår. Människor världen över är bara ett klick bort från de senaste rapporterna om bombningarna av Aleppo eller om smältande polaris i Arktis, men det finns så många motstridiga redogörelser att det är svårt att veta vad man ska tro.

Dessutom finns otaliga andra ting bara ett klick bort, vilket gör det svårt att fokusera, och när politiken eller vetenskapen verkar vara alltför komplicerad är det frestande att gå över till en rolig kattvideo, kändisskvaller eller porr.

På grund av sin rädsla för att vara auktoritära har liberala skolor varit särskilt skräckslagna för stora berättelser.

I en sådan värld är det sista en lärare vill ge sina elever ännu mer information. De har redan alltför mycket av den varan. I stället behöver de, och människor i allmänhet, förmågan att göra reda av informationen, kunna skilja mellan viktigt och oviktigt och framför allt att sätta samman många bitar information till en helhetsbild av världen.

Detta har faktiskt varit ett ideal för liberal utbildning i Västerlandet i århundraden, men hittills har skolorna varit ganska slappa i sin strävan efter det. Lärarna tillät sig själva att visa data och uppmana eleverna att ”tänka själva”.

På grund av sin rädsla för att vara auktoritära har liberala skolor varit särskilt skräckslagna för stora berättelser. Antagandet har varit att så länge vi ger eleverna massor med data och en smula frihet kommer de att skapa sin egen bild av världen, och även om denna generation inte lyckas syntetisera alla data till en sammanhängande och meningsfull berättelse om världen, kommer det att finnas gott om tid att bygga en bra syntes i framtiden.

Men nu håller tiden på att rinna ut. De beslut vi fattar under de närmaste årtiondena kommer att forma själva livets framtid, och vi kan endast fatta besluten utifrån vår nuvarande världsbild. Om denna generation saknar en sammanhängande bild av kosmos kommer livets framtid att avgöras av tillfälligheter.

 

”Allt fast förflyktigas” skrev Karl Marx (bilden) och Friedrich Engels i ”Kommunistiska manifestet”. Foto: Wikipedia

 

Det brådskar

Jämte information fokuserar skolor alltför mycket på att förse eleverna med en i förväg uppställd mängd färdigheter som att lösa differentialekvationer, skriva datorkod i C++, identifiera kemiska ämnen i ett provrör eller konversera på kinesiska.

Men eftersom vi inte har någon aning om hur världen och arbetsmarknaden kommer att se ut 2050 vet vi inte vilka färdigheter människor kommer att behöva. Vi kanske satsar hårt på att lära eleverna skriva i C++ eller tala kinesiska, bara för att upptäcka att 2050 kan en AI koda mjukvara bättre än människor och att en ny app för Google Translate gör det möjligt för alla att samtala på nästan felfri mandarin, kantonesiska eller hakka även om de bara kan säga ”Ni hao”.

Vad bör vi då lära ut? Många pedagogiska experter menar att skolan bör övergå till att undervisa ”de fyra k:na”

Vad bör vi då lära ut? Många pedagogiska experter menar att skolan bör övergå till att undervisa ”de fyra k:na” – kritiskt tänkande, kommunikation, kollaboration och kreativitet. Mer allmänt bör skolan tona ner tekniska färdigheter och lyfta fram allmänna färdigheter i livet. Den viktigaste av dem alla kommer att bli förmågan att hantera förändringar, att lära sig nya saker och att behålla lugnet i okända situationer. För att hänga med i världen 2050 kommer man inte bara att behöva kläcka nya idéer och uppfinna saker – man måste framför allt återuppfinna sig själv gång på gång.

När förändringstakten ökar kommer nämligen inte bara ekonomin utan själva innebörden av ”att vara människa” troligen att förändras radikalt. Redan 1848 förkunnade Kommunistiska manifestet att ”allt fast förflyktigas”, men Marx och Engels tänkte här huvudsakligen på socioekonomiska strukturer. År 2048 kommer även fysiska och kognitiva strukturer att förflyktigas, kanske förångas i ett moln av databits.

1848 förlorade miljontals människor sina jobb på bondgårdar och flyttade till större städer för att arbeta på fabriker. Men det var osannolikt att de bytte kön eller fick ytterligare ett sinne när de kom till staden. Och om de fann arbete på en textilfabrik kunde de räkna med att förbli i det yrket under resten av sitt yrkesverksamma liv.

Man måste återuppfinna sig själv gång på gång.

2048 måste människor kanske hantera migrationer till cyberrymden, flytande könsidentiteter och nya sinnesförnimmelser från datoriserade implantat. De har kanske arbetat med och funnit mening i att designa kostymer on demand till ett tredimensionellt VR-spel, men inte bara detta yrke utan alla arbeten som kräver konstnärlig kreativitet på denna nivå har övertagits av artificiell intelligens.

Så om du tjugofem år gammal presenterar dig på en dejtingsajt som ”en tjugofemårig heterosexuell kvinna som bor i London och arbetar i en modebutik”, säger du när du är trettiofem att du är ”en genusospecifik person som genomgår åldersjustering, vars aktivitet i neocortex huvudsakligen utspelar sig i den virtuella världen NewCosmos och vars mission är att gå dit ingen modedesigner har gått förut”.

När du blivit fyrtiofem har både dejting och självdefinitioner blivit sååå passé. Du bara väntar på att en algoritm ska finna (eller skapa) en perfekt matchning. Vad gäller att hämta mening från modedesign har du blivit så oåterkalleligt utklassad av algoritmer att du fylls av skam snarare än av stolthet när du betraktar dina främsta skapelser från det senaste årtiondet. Och fyrtiofem år gammal har du många årtionden av radikala förändringar framför dig.

Om någon beskriver världen vid mitten av 2000-talet och det låter som science fiction är det förmodligen falskt. Men om å andra sidan någon beskriver världen vid mitten av 2000-talet och det inte låter som science fiction är det definitivt falskt.

Var god och ta inte detta scenario bokstavligt. Ingen kan förutsäga de specifika förändringar vi kommer att få se. Varje specifikt scenario kommer troligen att ligga långt från sanningen. Om någon beskriver världen vid mitten av 2000-talet och det låter som science fiction är det förmodligen falskt. Men om å andra sidan någon beskriver världen vid mitten av 2000-talet och det inte låter som science fiction är det definitivt falskt. Vi kan inte vara säkra på detaljerna; förändringen som sådan är den enda vissheten.

Sådana djupgående förändringar kan mycket väl förändra människolivets grundstruktur och göra diskontinuitet till dess mest framträdande drag. Sedan urminnes tider har livet varit uppdelat i två komplementära delar: en period av lärande följd av en period av arbete. Under den första delen av livet ansamlade man information, utvecklade färdigheter, satte samman en världsbild och byggde upp en stabil identitet.

Även om du i femtonsårsåldern ägnade större delen av dagen åt att arbeta på familjens risfält (istället för i formell utbildning), var lärande det viktigaste du sysselsatte dig med: hur man odlar ris, hur man förhandlar med de giriga risuppköparna från staden och hur man löser konflikter mellan bybor om jord och vatten.

Under den andra delen av ditt liv använde du dina anhopade färdigheter till att klara dig i världen, tjäna ditt levebröd och bidra till samhället. Även när du blivit femtio kunde du självfallet lära dig saker om ris, köpmän och konflikter, men det var bara små tillägg till dina redan utvecklade färdigheter.


Vid mitten av
2000-talet kommer den ökande förändringstakten plus ökad medellivslängd att göra denna traditionella modell helt föråldrad. Livet kommer att spricka i sömmarna och det kommer att finnas mindre och mindre kontinuitet mellan olika perioder i livet. ”Vem är jag?” kommer att bli en mer akut och komplicerad fråga än någonsin tidigare. Detta kommer troligen att leda till enorm stress. Förändringar är ju alltid stressande, och efter en viss ålder tycker de flesta inte om förändringar.

”Vem är jag?” kommer att bli en akut och komplicerad fråga.

När du är femton är hela livet förändring. Din kropp växer, ditt medvetande utvecklas, dina relationer fördjupas. Allt är ett flöde och allt är nytt. Du är upptagen med att uppfinna sig själv. De flesta tonåringar tycker att det är skrämmande, men samtidigt spännande. Nya vyer öppnar sig framför dig och du har en hel värld att erövra.

När du blivit femtio är förändringar inte längre tilltalande, och de flesta har gett upp idén att erövra världen. Har redan varit där, har redan gjort det där, har redan köpt T-shirten. Du föredrar stabilitet. Du har investerat så mycket i dina färdigheter, din karriär, din identitet och din uppfattning om världen att du inte vill börja om från början. Ju hårdare du har arbetat för att bygga upp något, desto svårare är det att släppa taget och skapa utrymme för något nytt. Du kan kanske fortfarande uppskatta nya erfarenheter och mindre justeringar, men de flesta i femtioårsåldern är inte redo att ändra djupstrukturen av sin identitet och personlighet.


Det finns neurologiska
orsaker till detta. Även om den vuxna hjärnan är mer flexibel och föränderlig än man trodde förr är den ändå mindre formbar än tonårshjärnan. Att koppla om neuroner och byta synapser är förbaskat ansträngande. Och under 2000-talet kan du knappast kosta på dig stabilitet.

Om du försöker hålla fast vid en stabil identitet, ett fast jobb eller en invand världsbild riskerar du att lämnas kvar när världen svischar förbi. Givet att medellivslängden ökar kommer du att tillbringa många år som ett fossiliserat frågetecken. För att förbli relevant – inte bara ekonomiskt utan framför allt socialt – kommer du att behöva kunna lära dig ständigt nya saker och återuppfinna dig själv, definitivt i en så låg ålder som femtio.

När det obekanta blir det nya normala kommer dina, och hela mänsklighetens, tidigare erfarenheter att tjäna mindre som tillförlitlig vägledning.

Att lära barn att välkomna det okända och behålla sin jämvikt är dessvärre mycket svårare än att lära dem en fysikalisk ekvation eller orsakerna till första världskriget.

Enskilda människor och mänskligheten i sin helhet kommer att alltmer tvingas hantera ting som ingen ställts inför förut, som superintelligenta maskiner, kroppar som förändras med bioingenjörskonst, algoritmer som kan manipulera känslor med en kuslig precision, snabba människovållade klimatkataklysmer och behovet att byta yrke vart tionde år.

Vad är det rätta att göra i en helt oförliknelig situation? Hur skulle du agera när du översköljs av enorma mängder information och du absolut inte kan ta till dig och analysera allt? Hur lever man i en värld där djup ovisshet inte är ett tillfälligt fel utan ett utmärkande kännetecken?

För att överleva och må bra i en sådan värld måste du ha stor flexibilitet och goda förutsättningar att behålla din känslomässiga jämvikt. Du kommer att upprepade gånger bli tvungen att släppa en del av det du kan bäst och finna dig tillrätta i det okända.

Att lära barn att välkomna det okända och behålla sin jämvikt är dessvärre mycket svårare än att lära dem en fysikalisk ekvation eller orsakerna till första världskriget. Man kan inte lära sig motståndskraft och mental spänst genom att läsa en bok eller lyssna på en föreläsning. De flesta lärare saknar själva den mentala flexibilitet som det 21:a århundradet kräver, för de är själva produkter av ett gammalt utbildningssystem.


Den industriella revolutionen
gav oss löpande band-teorin om utbildning. I stadens centrum finns en stor betongbyggnad uppdelad i många likadana salar och varje sal har rader av pulpeter och stolar. När en klocka ringer går man till en av dessa salar tillsammans med trettio andra ungar, som alla fötts samma år som man själv. Varje timme kommer en vuxen in i salen och börjar prata. De har alla betalt av det offentliga för att göra det. En av dem berättar om jordens form, en annan om mänsklighetens förflutna och en tredje om människokroppen.

Det är lätt att skratta åt denna modell, och nästan alla är överens om att den nu är överspelad, oavsett eventuella tidigare förtjänster. Men hittills har vi inte lyckats skapa ett livskraftigt alternativ, och definitivt inget som lika väl kan tillämpas på den mexikanska landsbygden som i en kalifornisk villaförort.

 

Vem styr vem? Människor med smartphones i tunnelbanan i Seoul, Korea. Foto: Wikipedia

 

Hacka människor

Så det bästa rådet jag kan ge en femtonåring som sitter fast i en föråldrad skola i Mexiko, Indien eller Alabama är: lita inte alltför mycket på vuxna. De flesta av dem menar väl, men de förstår helt enkelt inte världen.

Förr var det ett ganska säkert kort att följa de vuxnas råd eftersom de kände till världen ganska bra och världen förändrades långsamt. Men det kommer att bli annorlunda under det 21:a århundradet. På grund av den ökande förändringstakten kan du aldrig vara säker på om det som de vuxna säger är tidlösa visdomar eller överspelade förutfattade meningar.

Vad kan du i stället förlita dig på? Tekniken kanske? Det är en ännu mer riskabel satsning. Tekniken kan hjälpa dig mycket, men om tekniken får för mycket makt över ditt liv kan du bli gisslan i dess större planer.

Om du inte vet vad du vill ha i livet kommer det bli lätt för tekniken att forma dina mål åt dig och ta kontrollen över ditt liv.

För många tusen år sedan uppfann människor jordbruket, men den tekniken berikade bara en pytteliten elit, medan det stora flertalet förslavades. De flesta fick arbeta från soluppgång till solnedgång med att rensa ogräs, bära vatten och skörda spannmål under en brännande sol. Och något liknande kan hända dig.

Tekniken är inte dålig i sig. Om du vet vad du vill ha i livet kan den hjälpa dig att uppnå det. Men om du inte vet vad du vill ha i livet kommer det att bli blott alltför lätt för tekniken att forma dina mål åt dig och ta kontrollen över ditt liv.

När tekniken blir bättre på att förstå människor kommer du allt oftare att hamna i situationer där du tjänar den i stället för att den tjänar dig. Har du sett de där zombierna som går på gatan med ansiktet klistrat vid sin smartphone? Tror du att de kontrollerar tekniken eller att tekniken kontrollerar dem?


Ska du lita
på dig själv i stället? Det låter bra i tv-serien Sesam eller i en gammaldags Disneyfilm, men det fungerar inte lika bra i det verkliga livet. Till och med Disney håller på att inse det. I likhet med Riley Andersen känner de flesta knappast sig själva, och när de försöker ”lyssna till sig själva” blir de ett lätt byte för yttre manipulation. Den röst vi hör inne i vårt huvud har aldrig varit tillförlitlig eftersom den alltid har avspeglat statlig propaganda, ideologisk hjärntvätt och kommersiell reklam, för att inte tala om biokemiska tabbar.

När biotekniken och maskininlärningen blir bättre kommer det att bli lättare att manipulera människors djupaste känslor och önskningar, och då blir det farligare än någonsin att följa sitt hjärta. När Coca-Cola, Amazon, Baidu eller staten vet hur man drar i ditt hjärtas trådar och trycker på din hjärnas knappar, hur ska du då kunna skilja mellan vad du själv och deras marknadsföringsexperter vill?

Du måste verkligen anstränga dig för att förstå ditt operativsystem.

För att lyckas med en så överväldigande uppgift måste du verkligen anstränga dig för att förstå ditt operativsystem. Att veta vem du är och vad du vill ha ut av livet. Det är förstås det äldsta rådet i världen: Känn dig själv! Filosofer och profeter har i tusentals år uppmanat människor att lära känna sig själva. Men detta råd har aldrig varit mer brådskande än under det 21:a århundradet, för till skillnad från på Lao Zis och Sokrates tid möter du nu hård konkurrens. Coca-Cola, Amazon, Baidu och staten jagar alla för att hacka dig. Inte din smartphone, din dator eller ditt bakkonto – de löper ikapp för att hacka dig och ditt operativsystem. Du har kanske hört att vi lever i en tid då datorer hackas, men det är knappt ens halva sanningen. Vi lever faktiskt i en tid då människor hackas.

Algoritmerna ser dig i detta ögonblick. De ser vart du går, vad du köper, vem du träffar. Snart kommer de att övervaka vartenda steg du tar, vartenda andetag, vartenda hjärtslag. De använder Big Data och maskininlärning för att lära känna dig bättre och bättre. Och när dessa algoritmer känner dig bättre än du känner dig själv, kan de kontrollera och manipulera dig utan att du kan göra så mycket åt det. Du kommer att leva i matrisen, eller i The Truman Show.

Lämna alla dina illusioner bakom dig.

Till syvende och sist är det en empirisk fråga: Om algoritmerna faktiskt förstår vad som händer inom dig bättre än du själv gör, kommer makt och myndighet att överföras till dem. Det är förstås möjligt att du gladeligen överlämnar all makt till algoritmerna och låter dem bestämma saker åt dig och resten av världen. I så fall kan du slappna av och njuta av färden. Du behöver inte göra något, algoritmerna kommer att ta hand om allt.


Men om du
vill ha kvar någon kontroll över din egen tillvaro, och ha ett ord med i laget om livets framtid, måste du springa snabbare än algoritmerna, snabbare än Amazon och staten, och lära känna dig själv innan de gör det. För att kunna springa snabbt måste du ha lite bagage. Lämna alla dina illusioner bakom dig. De är en tung börda.

***

Denna essä är ett utdrag ur Yuval Noah Hararis nya bok 21 tankar om det 21:a århundradet (Natur & Kultur)

***

Följ Arena Essä på Facebook