Hanif Bali är en politiker som genom till synes harmlöst trollande signalerar att han kan koderna, menar Anders Sundell. Foto: Per Pettersson / Wikimedia

ESSÄ Memekulturen står i motsats till det vi vill ha från demokratin: uppriktighet, transparens och samförstånd. Forskaren Anders Sundell granskar hur internet har påverkat det politiska samtalet.

Terrorattacken i Christchurch för två veckor sedan var det första memeifierade massmordet. Attacken sändes live på internet, och precis innan mördandet började sa terroristen ”Subscribe to PewDiePie”. Prenumerera på PewDiePie, den svenska youtubern.

I sitt manifest skriver han vidare att han utvecklat sina åsikter utifrån det han läst på internet, eftersom det ”bara är där sanningen finns.” Attacken illustrerar därmed hur internet har påverkat både det politiska deltagandet och karaktären på det politiska samtalet.

Vi börjar med deltagandet. Med politiskt deltagande menas de olika sätt genom vilket medborgarna kan påverka politiken – att rösta, demonstrera, kontakta politiker, kandidera till politiska uppdrag, med mera. Standardmodellen inom statsvetenskap säger att deltagande ”kostar”, i fråga om tid, energi och ibland pengar. Man måste anstränga sig, helt enkelt. Mer krävande aktiviteter, som att till exempel kontakta en politiker, är därför sällsyntare än sådant som att skriva på en namninsamling eller skänka en slant.

I kostnaderna ligger också förklaringen till varför deltagandet är ojämlikt fördelat i befolkningen, för det är det, enligt forskningen. Ett av de starkaste resultaten är att högutbildade deltar mer. Man måste ha tillräckliga resurser – tid, pengar, och förmåga – för att kunna delta. Högutbildade har mer av framförallt pengar och förmågor, så som vana av att organisera möten, uttrycka sig i skrift och tala offentligt, vilket gör det lättare för dem att göra sin röst hörd.

Mer krävande former av engagemang är därför i praktiken mer ojämlikt. Detsamma gäller när intresset inte är lågt. Att rösta i de allmänna valen är i sin relativa enkelhet därför en av de mest jämlika formerna för politiskt deltagande.

De här tankarna låg till grund för förhoppningar om att internet skulle öka jämlikheten i det politiska deltagandet och revitalisera demokratin. Sociala medier och Internet sänker kostnaderna för kommunikation radikalt. Vem som helst kan twittra till Donald Trump, skriva ett mail till statsministern eller dra igång ett event för en demonstration på Facebook. Engagemang blir lättare och bekvämare, vilket borde göra att fler kan delta i demokratin.

Sådan optimism var vanlig för ungefär 20 år sedan. I it-propositionen 2000 talades det om ”virtuella torg” som skulle ”förändra de enskilda människornas möjlighet till inflytande men också politikerrollen och de politiska partiernas sätt att arbeta.” Och visst har det blivit så. Men har förändringen varit till det bättre?

Det är här PewDiePie, eller Felix Kjellberg som han egentligen heter, kommer in i bilden. En vanlig kille från Kortedala i Göteborg som nu i flera år varit världens största Youtuber, i skrivande stund med 91 miljoner prenumeranter. Med det kommer naturligtvis en enorm påverkansmakt. 2016 kom han med på Time Magazines lista över världens 100 mest inflytelserika personer. Han blev känd för att filma sig själv medan han spelade dataspel, och merparten av innehållet är numera någon sorts ”nöjesnyheter” för internetgenerationen. Men återkommande skämt av antisemitisk och rasistisk natur har gjort honom populär i alt-rightkretsar, som också hyllar honom för hans ”redpillande,” en Matrix-referens som innebär att han säger obekväma sanningar.

På ett sätt talar det för att internets demokratiska potential i viss mån infriats. Kjellberg har skapat sig en plattform i stort sett på egen hand, ohindrad av traditionella grindvakter som tv-kanaler, förläggare eller skivbolag, som tidigare kontrollerat vem som kunnat nå ut till en större publik. På så sätt har det offentliga samtalet demokratiserats.

Men det innebär å andra sidan inte att de breda folklagren har blivit mer delaktiga eller fått mer inflytande. Man kan dra en parallell till fotbollens värld. Superstjärnorna där kommer ofta från enkla bakgrunder, som Zlatan. Vem som helst kan bli stjärna, verkar det som. Men de flesta blir ju inte det. Chanserna till att hamna på toppen är någorlunda jämlika, men utfallet är därefter extremt ojämlikt.

Det som utjämnats är framförallt möjligheterna till att nå ett väldigt stort inflytande, inte utfallen i faktiskt inflytande. Det har blivit mer meritokratiskt, mindre knutet till bakgrund. Och i en demokrati kanske vi borde värdesätta lika utfall mer än vad vi gör i fotbollen. En person, en röst. Inte en person, en chans att få alla röster. Vi bör därför bry oss mer om vad som händer i genomsnittet än i extremen. Och i genomsnittet händer betydligt mindre.

Trots att undersökningar visar att internet används som forum för politiska diskussioner för allt bredare lager av befolkningen verkar inte mönstren i deltagande ha ändrats nämnvärt. Det verkar i stort som om de som deltar mycket online är desamma som deltar offline – de intresserade och de högutbildade. Amerikanska statsvetare har betecknat det som en ”ompaketering” av deltagandet.

En förklaring till att deltagandemönster i de nya kanalerna liknar de traditionella, kan vara att sociala mediers nednötning av de tekniska hindren för deltagande ändå inte minskar behovet av andra nödvändiga förmågor, som vältalighet, organisatorisk talang, eller social kompetens. Det är dessutom lättare att skaffa sig ett stort nätverk online om man redan har ett offline. Hierarkier från den verkliga världen reproduceras lätt i den virtuella. Många av de personer som återfinns i toppen av rankninglistorna över inflytande på Twitter är sådana som haft stor makt även utan sociala media, såsom Peter Wolodarski eller Carl Bildt. Där är framgången på sociala medier snarast ett symptom på inflytandet, inte en orsak till det.

Internet har gett en enorm megafon till personer som annars kanske inte skulle fått chansen. Men megafoner är till för att skrika ut ett budskap, inte föra ett samtal mellan jämlikar.

Kostnaderna för kontakt med politiker har sänkts, men det som kostar mindre tenderar också att uppfattas som mindre värdefullt. Vem som helst kan twittra till Trump, men om man är en av tiotusen som svarar på en tweet är det rätt osannolikt att det egna svaret får någon uppmärksamhet.

Internet har gett en enorm megafon till personer som annars kanske inte skulle fått chansen. Men megafoner är till för att skrika ut ett budskap, inte föra ett samtal mellan jämlikar. Förhoppningarna på att demokratin skulle bli mer jämlik för det stora flertalet har därför kommit på skam.

Christchurchattacken illustrerar också hur karaktären på det politiska samtalet påverkats av internet. ”Subscribe to PewDiePie” är inte bara en uppmaning, utan också ett meme. Egentligen är det svårt att beskriva vad en meme är – ett koncept, till exempel en bild med lite text på, som sprids från person till person och varieras i olika former. Charmen är att det är en konstform, som ett versmått, där begränsningarna föder kreativitet. Ett enkelt grundkoncept appliceras på nya fenomen, utvecklas och sätts in i nya sammanhang för komisk effekt. ”Subscribe to PewDiePie” har blivit ett sådant koncept. Någon höll till exempel upp en skylt med samma text i TV under Melodifestivalen häromveckan – en meme, i ett nytt sammanhang. Under en terrorattack, ett annat sammanhang.

Memes fungerar som internskämt, roliga för den insatte, obegripliga för den som inte är ”in the know”. Halveringstiden är också extremt kort. Att posta en ”Lolcat” idag är ungefär lika modernt som att skicka vidare ett kedjebrev på email.

Därför har memes blivit en viktig del av politiska sammanslutningar online. De stärker sammanhållningen och försvårar förståelsen för utomstående. ”Memes have done more for the ethno-nationalist movement than any manifesto” skrev Christchurchterroristen i sitt manifest, till exempel. På det största forumet för Trump-supporters på Reddit – en sajt där man kan rösta på länkar – r/thedonald, är memes vanliga. Ofta kallas det ”shitposting”. Sajten ”KnowYourMeme” definierar shitposting som att försöka få en konversation att spåra ur, genom absurditet och cirkelreferenser. Trump hyllas själv på forumet som ”shitposter-in-chief”.

Gränsen mellan vad som är på skoj och politiskt allvar är ofta omöjlig att dra, om det ens finns någon. Som av en händelse var en av de mest uppröstade inläggen på r/thedonald dagen efter Christchurchattacken en bild på terroroffret Ebba Åkerlund, som i terroristens manifest nämndes som en viktig orsak till hans radikalisering. Det verkar visa att shitpostarna också inspireras av terroristen. ”It’s time to stop shitposting and time to make a real life effort post” skrev terroristen själv kort före attacken, på ett mycket mindre rumsrent forum.

Även i Sverige förekommer såklart shitposting, till och med från riksdagspolitiker. Hanif Bali la 2017 upp en bild på själv med flera symboler som då var populära i alt-rightkretsar – ett glas mjölk, en groda, ”OK”-handgesten. Förklaringen var, givetvis, att det var ett skämt. ”Jag visste att ni skulle lose your shit som vanligt”, skrev han på Twitter. Klassiskt trollande, kanske harmlöst. Men signalen – jag kan koderna – går fram.

Det är dock inte bara högern som trollar. Vänstersajten Alliansfritt Sverige var pionjärer i att använda Internetanpassad humor för att häckla motståndare.

Och Hillary Clintons mest uppmärksammade tweet under presidentvalskampanjen 2016 var en retweet av Trump med kommentaren ”Delete your account.” En meme, inte särskilt konstruktivt.

Det är lättare att riva ner än att bygga upp, lättare att förvirra än att förklara, lättare att ljuga än att motbevisa lögnen.

När man avkräver en shitpostare eller troll en förklaring är det ofta att det var ”på skoj.” Handlingar ska naturligtvis bedömas utifrån dess motiv, men man måste också se på vad man faktiskt säger eller gör. På Youtube är ”pranks” populära. En genre är att ”skämtaren” stjäl någons telefon och springer iväg. När de, vilket ofta sker, sedan jagas och får stryk brukar de säga ”It’s just a prank bro” och peka på kameran. Men att man kallar det ett skämt ändrar inte själva handlingen, oavsett om det handlar om att uttrycka sig rasistiskt, stjäla en telefon eller begå en terrorhandling.

Satir har varit en del av det offentliga samtalet sedan demokratins barndom. Men när memeandet blir alltför utspritt undergrävs ordens betydelse. Den som tar något på allvar riskerar alltid att bli en sucker. Och när det i konceptet ingår att man kopierar ett färdigt format blir det än svårare att hålla någon ansvarig för sina ord.

Jean-Paul Sartre beskrev fenomenet redan för 75 år sedan, när han skrev om hur antisemiter ofta lät skämtsamma: ”De roar sig, eftersom det är deras motståndare som måste använda ord ansvarsfullt, eftersom de tror på ord. Antisemiterna har rätt att leka.”

Det är lättare att riva ner än att bygga upp, lättare att förvirra än att förklara, lättare att ljuga än att motbevisa lögnen. För varje förlopp finns det bara en sanning, men oändligt många falskheter. Däri finns det en asymmetri, som kan utnyttjas. En kartläggning visade till exempel att Ryssland spritt ut hundratals olika förklaringar till giftattacken i Salisbury. Om man själv inte är trovärdig kan man dra ner andra till samma låga nivå, istället för att höja sig.

Om demokrati ska fungera måste vi ha ett språk. Man måste kunna komma överens om en någorlunda gemensam verklighetsbeskrivning, och man säger sin åsikt och står fast vid den. Den gemensamheten hotas både av trollandets upphävande av språket, av den låga kostnaden för att sprida ut lögner på nätet, och fragmenteringen av nyhetsflödet. Anonymiteten som nätet erbjuder sänker också den sociala kostnaden för att trolla, eller som det heter när man gör det IRL, bete sig som ett svin.

En aspekt av demokratin är majoritetsstyret, att flertalet ska få sin vilja igenom. Men i bästa fall kan det vara något mer, en process för att fatta beslut som höjer kvaliteten på politiken och som förbättrar för alla. John Stuart Mill beskrev hur stötandet och blötandet av idéer leder till att man måste slipa sina argument och komma närmare sanningen.

Sarkasm, ironi, underförstådda blinkningar och internskämt är väsentliga delar av memekulturen. Men de står i motsats till det vi vill ha från demokratin: uppriktighet, transparens och samförstånd. Memeandet syftar mer till att stärka sammanhållningen och mobilisera de egna än att övertyga meningsmotståndarna. På så vis blir det ett nollsummespel, en kamp där den andra sidans förlust är den egna sidans vinst, istället för ett försök att komma framåt.

Påskyndar man då demokratins död om man postar ett meme på Facebook? Nej, givetvis inte.Men det är ett populärt format och har blivit karaktäristiskt för hur man diskuterar på Internet, och lämpar sig inte särskilt väl för några djupare resonemang eller nyans, till skillnad från det tidiga 2000-talets bloggande.

Partier och politiker som vänder sig emot det traditionella etablissemanget har hyllat internet och sociala medier för att det ger dem en möjlighet att föra ut sitt budskap ofiltrerat. ”Tacka Gud för att vi har Internet, tacka Gud att vi har Facebook” sa Matteo Salvini, ledaren för italienska Lega, på valnatten 2018, och Donald Trump har upprepade gånger twittrat att han föredrar att ”prata direkt” med sina följare än genom pressen.

Christchurch-attacken är antitesen till förhoppningarna på hur internet skulle förändra demokratin.

En mångfald av åsikter är nödvändig för demokratin, och om nya kanaler kan göra att fler kommer till tals är det bra. Men i fallet Trump handlar det inte om att tillföra ytterligare perspektiv, utan att ersätta de andra. ”Just remember, what you are seeing and what you are reading is not what’s happening” har Trump sagt, åsyftande tidningar och media, ”Just stick with us.”

Istället för ett forum, ett virtuellt torg där man prövar sina åsikter mot andras, blir det då en direktkanal från en politiker till dennes följare, där denne står oemotsagd. Politiken reduceras då till stambeteende, vårt gäng mot de andra. Och vanliga människor får inte något mer att säga till om.

Christchurch-attacken är antitesen till förhoppningarna på hur Internet skulle förändra demokratin.Terroristen hade tillgång till all världens information men fastnade i ett extremt och sjukt perspektiv. Han kunde prata med vem som helst men försökte få kontakt med Breivik. Och han når ut med sitt budskap till miljontals inte på grund av att det är väl belagt eller klokt, utan tvärtom för att han gjort något ondskefullt och bestialiskt. Alltihopa inpaketerat i en skämtsam jargong. Trots skillnader i ideologi är tillvägagångssättet detsamma som det IS använde, där uppmaningar till mord och död online blandades med kattbilder.

Tekniken kan inte rullas tillbaka. Och nettoeffekten av internet för mänskligheten är enormt positiv, med fantastiska framsteg i fråga om ekonomi, kultur och vetenskap. När det gäller politiken finns det möjligheter, men också stora hot, med en fragmentering av samtalet och verklighetsuppfattningen. Det enda vi som tror på demokratin kan göra är att bejaka mångfalden av idéer, basera våra egna ställningstaganden på fakta, och stå för det vi säger.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook