”Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön”, så brukar kravet på arbetstidsförkortning lyda. Kravställarna begriper inte hur rätt de har. Det skulle bli bibehållen lön för lång tid framöver. Jag menar att arbetstidsförkortning är en politik som motverkar fackliga intressen och i förlängningen försämrar arbetstagarnas situation.
Löneutrymmet växer med två till tre procent per år. Ytterst speglar detta arbetsproduktivitetens utveckling. En arbetstidsförkortning som går från åtta till sex timmar om dagen, det vill säga från fyrtio till trettio timmar i veckan, innebär en 25-procentig arbetstidsförkortning. Det får betydande konsekvenser.
Tänk dig att en arbetstagare har ett anställningsavtal som säger att denne skall arbeta 100 procent av heltid och för det få 20 000 kronor i månaden i lön. Detta ändras inte av en lagstiftad arbetstidsförkortning. Skillnaden är att heltid blir 120 timmar i månaden mot tidigare 160 timmar. Fortfarande är lönen 20 000 kronor i månaden. Den anställde har fått en timlöneökning på 42 kronor, eller 33 procent, över en natt.
Det kanske låter lockande men är i själva verket problematiskt.
Arbetstidsförkortningen måste betalas. För arbetsgivaren uppkommer ett ökat behov av arbetskraft för att fylla upp det (konstanta) behovet av arbetstimmar i verksamheten. Arbetsgivaren är ju nu förbjuden att lägga ut mer arbetstid än trettio timmar i veckan per anställd. Pengar måste fram till den nya personalens löner.
Teoretiskt sett måste arbetstagarna avstå löneökningar i ungefär tio år om den 33-procentiga löneökningen ska finansieras vid en produktivitetsökning på tre procent per år. Så fungerar logiken. Det innebär att politikerna, som beslutar om den lagstiftade normalarbetstiden, lägger beslag på löneutrymmet och förskotterar arbetstagarna detta som uteslutande arbetstidsförkortning. Mer realistiskt är att arbetsgivarna kallar facken till omförhandlingar med sikte på lönesänkningar.
Förespråkare för arbetstidsförkortning kan ibland argumentera för att löneutrymmet inte äts upp, utan att arbetstidsförkortningar driver fram produktivitetsökningar genom rationaliseringar. Så var länge fallet. Men omvandling i riktning mot högre kunskapsinnehåll, specialisering och individualisering av arbetssituationen motverkar rationaliseringspotentialen. Utvecklingen går väsentligen mot att arbetstidsförkortningar måste betalas med minskat löneutrymme.
Att stå utan utrymme för höjda löner, förbättrade villkor vid omställning och kompetensutveckling eller att tvingas förhandla fram lönesänkningar gör inte facken till mer attraktiva organisationer att vara med i.
Våra förbund och deras förtroendevalda har koll på medlemmarnas situation och väger noga av hur man kan utnyttja existerande löneutrymme. Inte sällan blir avtalsförhandlingskraven därför en mix av högre löner, bättre arbetsvillkor och lite arbetstidsförkortning. Möjligheten till denna nära koppling till arbetstagarnas behov finns i kollektivavtalslösningar, men går förlorad om politikerna tillåts lägga allt krut på arbetstidsförkortning genom lagstiftning. Det vore att sänka facken, vilket de partier som driver denna fråga bör betänka.
Mats Essemyr, TCO-utredare med ansvar för bland annat arbetstidsfrågor.
Jag håller helt med att införandet av 6-timars arbetsdag med samma betalning som man hade är helt omöjlig att förverkliga. Det sklulle i så fall kräva en fullständig socialisering av näringskivet och att staten skulle bestämma över alla konstnader och all produktionsoplanering.
Det är helt riktigt att vi inte behöver ha så många timmars lönearbete för att producera vad vi behöver. Konsumismen och slöseriet, som uttryck för dyrkan av guden Marknaden, (i den romerska mytologin kallad Mercurius) främjas av den tekniska utvecklingen. En arbetare kan producera idag på några timmar det som tidigare krävde många fler timmar och även flera inblandade. En sund ekonomi (resurshushållning, inte det som kallas idag ekonomi) kräver en sund fördelning av både arbetsinsatser och produkten. Att inför 6-timmars arbetsdag innebär en revolution som inte bara beror den enskilde anställdes situation, utan hela systemet: företag, ägande, skatter, anställningsvillkor, löner, etc.
Att samhället behöver en revolution i sin förgivettagna ekonomiska synsätt, och att privatkapitalismen och lönepolitiken, skattepolitiken samt sjöälva ”arbetsbegreppet” (full sysselsättning ska ersättas med ”meningsfull sysselsättning”) är helt klart. Att socialdemokratin inte förmått utveckla en reformpolitik utan accepterat privatkapitaklismens och banksystemet normer är beklagligt. Man ska undvika en revolution med våld, men man ska inte ge upp att utveckla en hållbar socialdemokratisk nationalekonomiskt tänkande.
Varje möjlighet till utökad arbetstid med förbättrade inkomster, borde i stället tas tillvara. Det gäller inte minst inom vården, där många kvinnor jobbar deltid, fast de vill jobba heltid. Att kräva 6 timmars arbetsdag som generell modell är fel väg at gå!
I studier av arbetstidsförkortningarnas effekter konstateras att produktiviteten ökar vilket ger ett ökat löneutrymme. Dessutom ökar sysselsättningen genom att deltidare går upp i heltid och arbetslösa får arbete. Sjukskrivningarna minskar och människorna upplever att deras liv blir bättre, de hinner med barnen, fritidssysslor, träning, och engagemanget i föreningar ökar, även politiska. Fler orkar jobba till 65 och längre. Med minskad arbetslöshet, färre sjukskrivningar och höjd faktisk pensionsålder så kan socialförsäkringsavgiften minskas avsevärt vilket ger löneökningsutrymme. Arbetstidsförkortning är en välfärdsreform som en stor del av medlemmarna prioriterar. Den kan ju genomföras i flera steg, som vi gjorde när vi fick 40 h arbetsvecka. Med fler i arbete blir fler medlemmar och facket stärks. Sällan har jag läst så usel argumentation mot arbetstidsförkortning. Mats Essemyr låter som en företrädare för arbetsgivare och högeralliansen, inte företrädare för medlemmarna i TCO-förbunden. Sorgligt.