Jag välkomnar, liksom Gabrielsson, en offentlig debatt i frågan om vägval för rörelsens olika grenar. Vad vi försöker utröna här är vad det finns för potential hos ett gammalt minoritetsparti inom arbetarrörelsen. Vad är egentligen den historiska uppgiften?
Ja, vi är eniga om mycket, bland annat behovet av en förstärkt utomparlamentarisk maktposition. En stor skillnad ligger i bedömningen av socialdemokratin som sådan, men också dess relation till facket. Jag skrev att facket var upptaget, av socialdemokratin ja, men visst, också av dess medlemmar.
Samtidigt måste vi se att det finns en facklig-politisk samverkan idag som i praktiken innebär att SAP och LO sitter ihop i höften och lägger ett tak på graden av radikalitet, alldeles oavsett vad medlemmarna säger. De utgör, som en god vän och socialdemokrat en gång sa, en personalunion.
Det som ger Socialdemokraterna dess ställning är den facklig-politiska samverkan, att det är mer än ett parti med en samling åsikter, det är ett maskineri med gott om resurser och trådar ut på merparten av landets arbetsplatser. Och jag är ganska säker på att den nuvarande S-krisen inte kommer att röra upp en tillräcklig revoltlusta i LO-leden för att klippa banden för gott. Och såvida inte ”ta på sig ledartröjan” innebär att från vänster lägga ett bud på LO för den facklig-politiska samverkan så förstår jag inte riktigt vad som skiljer Gabrielssons medicin från vad Vänsterpartiet har försökt göra sedan åtminstone 2008, förutom att det ska göras bättre?
Att jobba genom facket för att göra det till en viktigare part i samhällsutvecklingen, a la Trondheim, toppen! Men det handlar ju snarare om vad facket och dess medlemmar ska göra än vad Vänsterpartiet ska göra, även om enskilda vänsterpartister kan ha en roll att spela i en sådan utveckling.
Är det partiets uppgift att göra den socialdemokratiska familjen (där facket ingår) mer stridbart och mer vänster genom ständiga retningar och utmaningar, eller finns det en egen väg som skiljer sig kvalitativt och som vi kan visa för människor? Om svaret är det första så är min följdfråga om detta inte görs bättre inifrån socialdemokratin, än från ett annat parti?
Den holländska modellen (som skulle kunna utgöra en egen väg) är intressant men krävande. Min kritik mot den består i huvudsak av att jag är osäker på om den mobiliserar den grupp som har potential, i och med sin position i produktionen, att utmana rådande ordning. Därför efterlyser jag en mer konkret och specifik analys om vilka grupper vi tror sitter på verktygen till en bättre värld och vad det är partiet kan erbjuda i sin tur. ”Såna som jag”, det vill säga såna som Ida Gabrielsson, är i det här fallet, något för vagt.
Hela kommunikationsfrågan är underordnad att överhuvudtaget ha rum att kommunicera i, och som vi märkte under valrörelsen kan etablerade media inte fylla den funktionen, vilket absolut inte innebär att det bör ignoreras, förstås. Facket och arbetsplatserna är sådana rum, men då måste man först ha medlemmar att fylla dem med.
En fråga som vi knappt har berört men som är av yttersta vikt är resurser. En politisk rörelse behöver, för att bli framgångsrik, pengar att spendera. SP i Nederländerna beskattar sina parlamentariker och är rikast parti i landet, SAP får pengar från facket och lottoverksamhet, Moderaterna från hemliga miljonärer och Bolsjevikerna rånade tåg.
Svensk politik och kultur har för vana att förlita sig på staten, i och med fyra år till med alliansen behöver hela scenen rycka upp det tänkandet med rötterna och bli bättre på alla former av fundraising. Egna källor måste frammanas och bör stå högt på framtidskommissionens prioriteringslista.
Avslutningsvis så har jag än så länge inga egna svar, bara kritik. Det kan ju tyckas osympatiskt, men det är där vi befinner oss just nu, tills ett nytt radikalt projekt seglar upp till ytan. Det bästa sättet att förhålla sig till framtiden, i just det här läget, är att vara kritiskt nyfiken.
Martin Hofverberg, ordförande Tankesmedjan Konflikt.
Hej,
Jag tycker som sagt att det är bra med diskussion om vänstern och framtiden. Vill understryka några saker som jag tror att du missuppfattat. Hur din analys ser ut kring socialdemokratin och hur den skiljer sig ifrån min, tycker jag är ganska oklart. Min poäng i den första artikeln var att konstatera att såväl den svenska som den europeiska utvecklingen inom arbetarrörelsen och socialdemokratin innebär drastiska förändringar i samhället och därför också för Vänsterpartiet. Det första inlägget från min sida syftade till att V inte längre kan bygga sin identitet i relation till ett starkt socialdemokratiskt parti, av den enkla anledningen att något sådant inte finns längre. Så strategin att antingen tjuvnypa eller luta sig emot funkar inte i dag. Jag vill alltså att vi ska sluta tänka så mycket på S och istället tänka på det vi faktiskt kan påverka, oss själva. Visst vore det toppen om S ”gick åt vänster” but it´s not my party. Som jag skrev så tillhör jag inte den grupp inom vänstern som tror att S kollaps är någonting bra för Sverige eller Vänsterpartiet. Däremot kan inte vår grej bli att stå stilla och stampa och berätta vad vi tycker att resten av arbetarrörelsen borde göra. Istället måste vi gå och hoppas på att vi tillslut får sällskap.
Att ta ett större ansvar för arbetarrörelsen och Sverige ser inte jag som något vi kan välja att antingen göra eller inte göra, det är helt enkelt ett faktum att vi måste göra det. För mig är det självklart att vi INTE ska ”lägga anbud på LO”, just därför poängterade jag att fackets medlemmar ska styra fackets verksamhet. Visst kan facklig-politisk samverkan vara ett ”tak för radikal förändring” men man kan också se det som ett golv. Kolla på Danmark eller England där har man inte tjänat på att luckra upp samverkan mellan S och LO. Tvärtom så har det inneburit mer av högerpolitik osv. Min önskan som LO-medlem är att facket skulle ställa tydligare krav på politiken, det finns redan idag goda sådana exempel från Sverige. Det vill jag inte för att LO istället enbart ska börja samverka med ett i dagsläget 5 procents parti, det tror jag vore dåligt för Sverige, istället handlar det om att delta aktivare och nyttja hela den politiska kraft som LO har. SV i Norge skickade inte in ett anbud på LO. Även idag, och också tidigare i Norge har LO och Arbeiderpartiet en samverkan, det tror jag i grunden är bra.
Nåväl det var inte en diskussion om LO som var mitt syfte från början. Att snöa in på att ”göra politik” måste vara en kopia av SP:s verksamhet tror jag är onödigt. Redan i slutet av nittiotalet diskutera Ung Vänster dessa saker i våra verksamhetsplaner, och som sagt så finns det även historiska exempel på hur vi gått tillväga. Om vi lyckas nå ”rätt” grupp genom vår verksamhet beror väl på vad verksamheten går ut på. Här uppmuntrar jag till politisk fantasi. Men goda exempel finns redan från enskilda partiföreningar, t.ex. Umeå, Malmö och Fagersta. Kommissionens ambition är att samla in dessa goda exempel. Slutligen vill jag bara påpeka att ”fler som jag” inte handlade om just mig, även om det säkert också skulle berika partiet. Min poäng gick ut på att vi behöver vara bättre på att nå ut till LO-kollektivet, jag ger i min artikel exempel på vad det kan vara. När det gäller leninanalyser, om vilken grupp som skulle ”göra störst skada mot kapitalet”, så är det väl egentligen ganska enkelt, det är fortfarande samma grupp. Industrijobbare har de bästa avtalen, högst organisationsgrad osv, deras avtal går t.ex. ut först för att de ska kunna gå i bräschen. skillnaden mot Lenins tid är förstås många, såsom att vi nu har en offentlig sektor (offentliganställda har ju förstås en svårare roll vid t.ex. strejk p.g.a. att arbetsgivaren ”spar pengar” på det hela) och en fungerande fackföreningsrörelse, (vars ställning vi förstås måste stärka).
Om vänsterpartiet vill påverka omvärlden tror jag inte att det bästa sättet är att lägga ut anbud till höger och vänster, utan att formulera sitt eget politiska projekt som förhoppningsvis kan ge ringar på vattnet, i resterande arbetarrörelse och i slutändan, i samhället i övrigt.
Tjena,
Tack för ett bra och klargörande svar.
Det verkar som att vi båda är helt eniga i att V borde ha en självständig roll gentemot SAP i betydelsen ett eget projekt, att som du säger, varken ” tjuvnypa eller luta sig emot” partiet. Och i sökandet efter det projektet så efterlyser vi båda nyfikenhet och kreativitet.
Och nu när du har undanröjt några missförstånd så är det min tur, igen: Jag skulle gärna se en liknande utveckling som den norska där facket tar större ansvar i politiken. Men som jag ser det är det en fråga om fackets strategi, inte Vänsterpartiets. Sen kan fackliga vänsterpartister spela en roll där, och Vänsterpartiet kan svara upp när en liknande facklig utmaning som ägt rum i Trondheim, också sker här (om det sker). Men frågan ägs inte av partiet och är därför bara i indirekt mening, en sak för partiets framtidsdiskussioner.
Och angående den facklig-politiska samverkan: Summa summarum så tror jag att relationen har varit fruktsam för utvecklingen av välfärdssverige under dess glansdagar. Men jag tror även att den kan ha utgjort kvarnsten runt halsen på facket från åttiotalet och framåt. Inte minst för utvecklingen i offentlig sektor där alltför starka lojalitetsband mellan fackliga företrädare och arbetsgivaren verkat hämmande på utvecklingen av deras fackliga arbete, samt överdriven förståelse inför nedskärningspolitiken på 90-talet. Ett större tryck underifrån hade kanske försvårat för den svångremspolitik som blev facit. Som du skriver handlar det såklart även om strukturella faktorer såsom att arbetsgivaren inte direkt förlorar pengar vid strejk på samma sätt som i privat, men det är en bland många. Nåväl, det är förstås delvis en annan diskussion.
Och jag tror alltså inte heller att S kollaps, om den skulle bli långvarig, är något bra för vare sig Vänsterpartiet eller Sverige. Däremot tror jag att S, med sin fortsatt strukturella styrka och omfång, fortsätter att ha en betydande roll inom fack och bland fackets medlemmar, vilket sätter vissa gränser för vad Vänsterpartiet kan göra inom den arenan, dsv det blir svårt att INTE snegla på sossarna, oavsett om Vänsterpartiet vill det eller ej.
Vad vi däremot är oense om är analysen om vilka grupper som är potentiella hot mot dagens system i egenskap av sin position i produktionen. Om det är något som förändrats så är det just verkstadsindustrins arbetares maktpotential. Ett bra exempel här är italienska bilverkstadsarbetare och deras radikalism under efterkrigstiden och fordismens tidevarv, som idag är förbytt mot drastiska reträtter.
Varför? Jo, för att den exporttunga verkstadsindustrin är området där kapitalet skaffat sin starkaste position i och med dess ökade rörlighet. Den geografiska placeringen av varuproduktionen (i det här fallet bilar) är inte lika viktig (dvs, det kan ske där ekvationen utbildad arbetskraft-bra infrastruktur och låga löner är som mest fördelaktig) som produktionen av tjänster, som per definition produceras och konsumeras på samma ställe. Länkar angående detta:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fabriksockupationerna_i_Turin
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/hogt-spel-av-fiats-chef_5871651.svd
http://www.arbetarskydd.se/nyheter/article3070547.ece
Liknande reträtter, om än inte lika långtgående, har skrivits under på av IF Metall.
Av dessa skäl har jag svårt att se hur en grupp som för närvarande (dvs innan vi har kollektivavtal som sträcker sig över flera länder, vilket i sig ligger en bit in i framtiden) är så totalt utspelat av sin motståndare, kan utgöra den mest avancerade delen av arbetarklassen.
Debatten om (klass)sammansättningen och stridbara grupper (spjutspets?) är intressant. Det bör också vara kärnan för studier i hur man kan forma ett modernt arbetarparti (i ordets bredaste bemärkelse som i ”klassens politiska sammansättning”, ungefär) och huruvida Vänsterpartiet kan spela den rollen i Sverige eller i alla fall utgöra en viss del av den.
Jag tycker att Ida Gabrielssons analys är förenklad och Hofverbergs påpekande viktigt. Det är i allra högsta grad tydligt att ”massarbetaren” inte längre innehar samma ställning i klassens sammansättning som under fordismens glansdagar. (Intressant länk från Italien: http://motkraft.net/2011/01/16/italien-sista-striden-pa-fiat/)
Så vilka grupper tycks föra en offensiv klasskamp i Europa idag i de exempel som faktiskt går att studera? Prekära (i bred bemärkelse) och Studenter tycks spela en viss roll även om vissa typer av klassiskt fordistiska yrken fortfarande är intressanta, men då ska vi inte glömma att även dessa genomgått utvecklingen mot en post-fordistisk produktionsform. På många ställen tycks prekära inom just-in-time-yrken vara intressanta subjekt när de lyckas kanalisera sig i klasskamp. Men jag håller med Hofverberg, det är svårt att kasta ut en självklar analys och det kanske är just därför vi behöver bedriva den här typen av studier och akta oss för de förenklingar som Gabrielsson kommer med om att ”inget har förändrats”.
Varför måste vi studera klassens sammansättning i grunden? Tja, i huvudsak för att organiseringen av klassen ger förutsättningar för olika typ av (politisk) klassorganisering. Fordismen skapade förutsättningar för ett massparti och stora fackliga organisationer just för att människor i hög grad befann sig tillsammans på stora arbetsplatser (t ex bilfabriker, järnverk och liknande) med en viss arbetsorganiserande modell. Idag är dessa arbetsplatser i höggrad splittrade i arbetslag, ibland med olika anställningsform (t ex flera olika bemanningsföretag, flexibla kontrakt osv). Samma sak ser vi överallt. Fler mellanchefer, fler små arbetsplatser, egenföretag, bemanningsföretag och hela arbetsplatser som bygger på flexibel bemanning (Ålö i Umeå, Lagena i Jordbro osv). Många man träffar även inom industrin ser ingen förutsättning i LO-organiseringsmodellen av logiska skäl. Samtidigt ser vi att människor inte längre organiserar sig i masspartier och att tro att den typen av massorganisering i en traditionell partiapparat ska återkomma är föga troligt just för att klassammansättningen ger andra behov. I allt högre grad tycks nätverk, allianser osv (flexibla politiska sammansättningar) vara formen som människor söker sig till just för att en flexibel politisk sammansättning är det ända sättet att möta en flexibel klassammansättning. Självklart behövs också fasta former i grunden för vissa ändamål och det kanske just är här Vänsterpartiet kan söka sin roll i ett större nätverksutformat parti (i bred bemärkelse återigen). Med pengar, fasta strukturer osv kan man skapa just lokaler, tidningar och annat som kräver struktur. Man kan också agera ”parlamentarisk sköld” (dåligt uttryck, jag vet) i någon mån för de nya rörelser inom ”partiet” som växer fram. Här krävs ju dock ett fundamentalt brott mot ett klassiskt partis självbild eftersom man tvingas uppgå som en del i en större diffus helhet snarare än som ensamt huvud.
Nu kanske jag låter lite negativ, vilket jag inte är. Tvärtom välkomnar jag Vänsterpartiets försök att faktiskt analysera vad som sker på andra platser och hitta en ny väg framåt. Och jag tycker att man är på god väg.
Spännande att följa denna debatt!
Det är ganska beklämmande. Att varje dag läsa om hur människor behandlas i samhället idag.
Boken ”det sovande folket” som statsminister Reinfeldt skrev visar ju sig vara Helt riktig. Hur mycket skall det stolta (?) Svenska folket ta emo,t innan det reser sig och säger – Nej, Detta accepteras inte. Vad krävs Innan vi bryr oss lika mycket om varandra som oss själva?
Det är en skrämmande ond cirkel vi hamnat i och denna cirkel är skapad av Alliansen. De sänker olika skatter som i slutändan gör ”de rika” rikare
. De skapar ett klimat på arbetsmarknaden som innebär att företagen Måste utnyttja FAS3. Alliansen kommer i slutändan att ha sålt ut allt av värde och själva kommer de att sitta på penningarna.
Nej, spotta i nävarna och VISA i nästa val att Detta betende Kan inte accepteras.
En sjuk människa blir knappast frisk av att utsättas för stressen det innebär att vara tvungen att arbeta som en oskadad människa, för att ha råd att leva.
Ett barns skolgång Blir inte bättre av att utsättas för omäskliga krav i skolan.
Vill vi ha ett tryggt samhälle för oss själva och våra barn och kommande generationer? Vill vi ha ett fungerande socialtskyddsnät som innebär att man har råd att vara sjuk?
Lyssna då inte på locktonerna från Allianssidan, sänkta skatter är kul, men det är också kortsiktligt. Jag mår bra idag, men vem vet vem som drabbas imorrn?
Tyvärr, det är INTE läge att trycka på snoozeknappen och sova vidare.
Ska vi ha en framtid, måste vi vakna NU.
Nicklas Martinsson (V)