Ida Gabrielsson gav under gårdagen en inblick i vad Vänsterpartiets framtidskommission diskuterat sen starten efter valförlusten i september. Jag vill vara den första att applådera ansatsen om att partiet borde göra framför att prata politik. Rörande det kommunikativa översätter jag ambitionen att vara ”populärast på skolgården” till att vi ska sikta på hjärtat i stället för hjärnan, vilket är korrekt.
Men låt oss gå lite djupare.
Idén om det sociala partiet som en möjlighet för den svenska vänstern föddes vid släppet av Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen, där arbetsmetoden hos Socialistiska Partiet i Nederländerna beskrevs utförligt. Här finns bland annat just de hjälpcenter som Gabrielsson vill se i vänsterpartistisk regi.
Men idén om det sociala partiet är långt ifrån problemfri. Dels måste man fråga sig huruvida Vänsterpartiet mäktar med en sådan ansträngning och brott med dagens föreningsverksamhet, dels vilka grupper som är troliga att attraheras av ett sådant parti.
Vänsterpartiet är en märklig kompott av gammal ombudsmannaleninism, 70-talets protest- och solidaritetsrörelser samt 90-talsvågens feminism, sammanhållet av en envis parlamentarism. Gemensamt för åtminstone de två första är ovanan att just göra politik. Själva ordet, eller ”sanningen” som Gabrielsson skriver, är gravt överskattat i partiet och handlingen att visa sitt missnöje i demonstrationer, i insändare eller på flygblad likaså. Vill man vara elak kan man beskriva organisationen som en tankesmedja med en handfull parlamentariker vars huvudsyfte består i att påverka ett annat parti att gå till vänster. Att få en sådan, dessutom försvinnande liten, kader att börja jobba på ett sätt som framförallt är förknippat med religiösa organisationer i det här landet, sitter långt inne, om det ens är möjligt.
Att vi hämtar inspiration från nederländska SP, som är ett parti från 70-talsvänstern med en helt annan inställning till aktivism och utomparlamentarism, är förstås sympatiskt. Men vi måste också se hur långt dagens parti är ifrån en sådan kapacitet.
Det andra problemet, frågan om vilka vi attraherar, är något mer abstrakt men likafullt viktigt att diskutera. Hos våra föregångare i den revolutionära vänstern hittar vi, historiskt sett, avancerade ekonomiska och politiska resonemang om vilka grupper som är viktigare än andra att få på sin sida. Något sådant förekommer inte i dag och har heller inte gjort det på länge. I stället slänger vi oss slarvigt med abstraktioner som ”arbetarklassen” vilka vi säger oss vilja representera och organisera. Och gott så, för den politiska retoriken. Men idépolitiken och det strategiska arbetet måste innehålla betydligt mer specifika analyser.
För Lenin handlade det om att organisera den avancerade delen av fabriks- och gruvproletariatet vilket följde av en analys av kapitalismen om att förhållandena och anhopningen av arbetskraft möjliggjorde för ett kritiskt klassmedvetande, samt att det var här produktionsbortfall gjorde som allra ondast. Om Vänsterpartiet ska sluta ”att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som har rätt, egentligen” behövs en radikalt nykter analys av samhället och arbetsmarknaden där vi väger samman variablerna ”störst möjlighet att göra ekonomisk skada” och ”mest mottagliga för Vänsterpartiets målsättningar” för att hitta våra nyckelgrupper. Sen kommer frågan om vad partiet behöver göra för att bli attraktiv för den gruppen och hur vi tillsammans kan bilda ett kraftfullt verktyg för samhällsförändring.
Den som hänvisar till ”arbetarklassen” som det självklara politiska subjektet för vänstern måste alltså visa på vad det betyder i dag, samt förklara varför klassen i grunden är kapabel till mer än vad den visar i dagsläget.
Att som parti organisera välfärdstjänster kan ge den trovärdighet och det rum som i dag saknas för att diskutera politik med väl valda grupper utan det filter som medieapparaten utgör. Men det kan också stanna vid välgörenhet till utsatta, vilket kanske är behjärtansvärt men knappast det virke som revolutioner är gjorda av. Och att jämföra det med den unga arbetarrörelsens utomstatliga försäkringssystem, som gav en ekonomisk självständighet och organisatorisk grund, håller inte.
Men tanken är god, det enda sättet för Vänsterpartiet att krypa ut ur skuggan av Socialdemokraterna är att likt dem bli en materiell makt som människor behöver, inte bara sympatiserar med. Frågan är, baserad på vad, nu när facket är upptaget?
Martin Hofverberg, ordförande Tankesmedjan Konflikt
Analysen har alltid varit vänsterns styrka. Idag värjer sig vänstern från allt vad analys heter. Som Martin H säger: ordet arbetarklass används slentrianmässigt t.ex. av begåvade vänsterideologer som Daniel Suhonen. Kanske finns det en rädsla för vad som kommer fram om man börjar skrapa på ytan på dagens svenska samhälle…? Men om Marx ideologi inte passar på dagens moderna tjänstesamhälle med dess olika sociala och etniska fraktioner…….måste inte den politiska kampen då ta sig andra former?
Som jag ser det finns det just nu ett starkt poserande och retoriskt drag hos vänstern som mest tjänar till att signalera till andra inom vänstern. Typ: jag är mer vänster än du=jag är finare och riktigare än du. Kittet är känslan för rättvisa och jämlikhet. De termerna används också friskt. Men inte heller där är det självklart vad som menas med t.ex. rättvisa. Menas att alla ska ha lika chanser eller är det utjämning av via skatter och bidrag som menas? Här finns minerad mark som vänstern numera går i stora cirklar omkring. Ungefär som skatterna: även det minerad mark. Med skygglapparna uppe blir det just inte mer än retorik och positionerande. Ungefär som Mona Sahlin i valdebatterna i TV. Orden rättvisa och jämlikhet haglade hela tiden. Men någon politik hade hon egentligen inte.
Som jag ser det – borgare som jag är – har vänstern det utomordentligt svårt just nu: inga kollektiv längre, högre utbildningsnivå och en alltmer självklar individualism. Samtidigt finns det många människor som far illa i dagens Sverige. Den höga arbetslösheten frestar på. Vänstern måste börja om. Och börja med analysen.
”Men tanken är god, det enda sättet för Vänsterpartiet att krypa ut ur skuggan av Socialdemokraterna är att likt dem bli en materiell makt som människor behöver, inte bara sympatiserar med. Frågan är, baserad på vad, nu när facket är upptaget”
Där fångar du verkligen hela utmaningen. När jag var ung fyllde vänsterpartiet detta rum med identitet. Man var populärast på skolgården genom att ordna konserter och sociala rum och ha egna symboler som Palestinaschalen. Även när det gäller antifascism som på 90-talet handlade om människors fysiska säkerhet fungerade detta som ”materiell” makt.
Jag delar dock inte din åsikt. Om vänsterpartiet fyller det rum som KD försökt ta som partiet som står upp för de ”svaga” eller ”de som faller mellan stolarna” finns det en chans att även större partier börjar konkurrera om de utsattas röster, vilket skapar dynamik i hela demokratin.
Frågan är dock hur man effektivt kopplar sitt sociala arbete till en politik som förändrar.
Bra inlägg, båda två! Den japanska vänstern arbetar systematiskt med en slags medborgarkontor för folk som hamnat i knipa. De ger råd, dock aldrig pengar. Kontoren har typiskt sett en heltidsanställd var, som finansieras med medel från parlamentariska uppdrag (JCP har en mycket stark ekonomi).
Av det jag sett verkar det också prägla dem: den bild Martin är inne på av en vänster som innehåller ett långt ifrån friktionsfritt samarbete mellan allt från akademiker-/tjänstemannavänster och marginaliserade grupper har nog en del fog för sig. Jag tror att det är en del av att de hittat en nisch snarare än början på en politisk bredd, men man skulle behöva veta mycket mer än jag för att kunna ge en ordentlig bild.
De där medborgarkontoren är djupt imponerande, men mycket är det för att de är en del av en mycket stark aktivist-/folkrörelseorganisation. Vänstern visar i praktik att de är en kraft som kan göra något, och från den erfarenheten kan de vinna både sympatier och nya aktivister. Ett skäl till att jag trots allt är tveksam till medborgarkontor som alternativ för Vänsterpartiet är att vi inte har en stark folkrörelse att para ihop dem med.
Ett annat skäl är att jag tror att en huvuduppgift för arbetarrörelsen är att bygga klassmedvetande bland tjänstemännen. Ska vi kunna bryta borgerlighetens grepp om folk måste vi göra upp med tanken att solidaritet är snällhet mot de fattiga, och då är åtminstone de japanska medborgarkontoren fel projekt. Vad jag kan se är välfärdsstaten i Sverige fortfarande tillräckligt stark för att de allra flesta inte ska ha några stora försäkrings-/stödbehov som skulle kunna lösas med praktisk folkrörelseverksamhet.
Tanken att göra och inte bara tycka är helt rätt, men allt hänger på det konkreta. Vi måste ha kapaciteten, projektet måste vara något som folk söker sig till, och det måste vara integrerat i en övergripande politisk strategi. (Feministiskt självförsvar är förstås paradexemplet.)
Micke:
Tack för komplimang och intressant kommentar.
Till att börja med så vill jag understryka att ganska mycket vore bättre än status quo, gällande partiet vi diskuterar. Vad jag vill åt är det som jag tycker missades förra gången den här sociala partimodellen diskuterades, dvs, vad är det för kraft vi bygger på den klassbasen?
Jag tror också att välfärdsstaten f n står tillräckligt stark för att det ska vara hyffsat utsiktslöst att som ett litet parti göra inbrott på den arenan. Det skulle isåfall vara att hitta helt nya praktiker, a la Planka.nus p-kassa eller The Pirate Bay, där tillräckligt många människor agerar i en juridisk gråzon och behöver någon form av institutionaliserat skydd. Som dessutom skulle generera ett överskott till organisationen som stod bakom. Vad detta något skulle vara är högst oklart i skrivande stund, men frågan är intressant.
Det har dykt upp IWW-influerade organisationer som jobbar för att oraganisera ”de oorganiserbara” i japan senaste 10 åren, dvs ”freeters” – yngre japaner som är arbeslösa eller bara lever på prekära anställningar, många ggr under samma förhållanden som mexikanska immigranter i usa – arbetsförmedlingen är att stå i gathörn och vänta tills ngn kommer och plockar upp en för en 10-12 timmarsarbetsdag). Dessa är en stor och växande gupp på arbetsmarknaden och saknar ofta helt möjlighet att hitta bostad och börja familj, och om de kan göra det blir det mycket sent i livet, efter 35.
Ett exempel är General Union of Freeters – http://freeter-union.org/union/
En IWW-delegation från USA besökte Japan under G8-mötet och skrev lite om sina intryck av organiseringen här: http://iwwinjapan.blogspot.com/
En bra sammanfattning från Euromayday: http://www.euromayday.org/blog/?p=1235
Jag tycker en bra målsättning, som jag personligen är osäker på att V kan klara av är ungefär föjande idé. Mycket med gamla idén med Folkets Hus i baktanken och vikten av dubbelmakt. Kan låta vansinnigt utopiskt ibland, men läs gärna hela. Jag har också tagit lite inspiration från SP i Holland likväl som IWCA i England.
1. Kräv en vänsterlokal i varje förort, område, ort där det finns taktiska och strategiska möjligheter. Det kan vara en kvarterslokal, ett hus, ett återaktiverat folkets hus eller någon annan del av socialdemokratiska skelettet. Annars har V råd att köpa, kids kan ockupera, ja göra vad som krvs för att sakta börja bygga upp en infrastruktur.
2. Dess syfte skall vara att hjälpa vanligt folk med frågor som rör socialtjänst, bostadsmarknaden, lokala frågor, gratis internet och datastationer etc och tillhandahålla billiga produkter och mat om så behövs. Helt anpassade efter lokala förutsättningar och drivas av ideel kraft. Om bibloteken privatiseras kan lokalerna fylla ytterligare en roll.
3. Lokalerna ska vara partipolitiskt obundna och inget ställe man går till för att få propaganda nedkört i takt med soppan om det är så illa. Däremot ska det vara tydligt och alla lokalt ska veta att detta är praktiskt socialism och ett sådant projekt.skall och kan tillhandage information om olika politiska och fackliga alternativ och aktuella händelser.
.
4. Lokalerna ska kunna arrangera lokala sociala händer, tex marknader, nattvandngar osv.
5. Följden blir att en social rörelse från grunden börjar skapas och leva vasr kraft i enad form inte bara skjutsar fram parlamentarismen, utan även skapar den ännu viktigare kraften: själva rörelsen framåt.
För att det här ska i möjligt så krävs det en ny, från grunden skapad, kraft enligt mig. Det kan ju låta utopiskt och som en dröm men med gemensamma anträngningar lokalt från olika vänster- och fackliga krafter så kan detta testas i liten skala först, för att sen med goda exemplet som kraft spridas.
Det de nyliberala samhället ”välfärd” inte kan tillgodose ska vi kunna ersätta. Tidiga arbetarrörelsen kan komma med många goda idéer. De flesta folkets hus t.e.x. kan också vara ett bra, nu dött och inatkiv, infrastruktur att jobba med.